tisdag 10 april 2012

Uppmärksamhet



Har ni varit med om att ni tittar på en person som pratar och ni nickar och instämmer med ja och nej där det passar. Men sen när det blir tyst och du börjar inse att nu ska du responsa på det som sagts så vet du inte alls vad personen ifråga pratade om. Du var inte uppmärksam och lyssnade egentligen. Du var upptagen av något annat som din hjärna bearbetade. 

Jag är med om detta ofta, och faktiskt fortfarande, trots att jag arbetar med mindfulness. Mina barn får uppleva detta och de säger till mig gång efter annan. - Mamma, nu lyssnar du inte! Jo, jo säger jag men tar det en gång till. Usch, säger jag. Barnen ska få min uppmärksamhet när de kommer och vill prata. Varför gör jag detta då? 

Jon Kabat-Zinn skriver så här i sin bok "Hitta hem till dig själv." 

"Det är uppmärksamheten själv snarare än de föremål vi uppmärksammar som är det viktiga. Kan vi vila i uppmärksamheten, vara uppmärksamheten, i den mentala förmåga som omedelbart urskiljer varje inre störning, varje uppkomst av tanke eller känsla, idé, åsikt, bedömning, längtan? I uppmärksamheten kan varje tanke bli sedd och förstådd. Vi kan se och lära känna dess innehåll som det är. Vi kan se och lära känna dess känslomässiga laddning som den är."

Precis som boken säger Hitta hem till dig själv, så tror jag att jag ibland är för mycket inne i mig själv och fokuserad på min egen tillfrisknad så jag inte är uppmärksam mot dem jag lever med. Jag är väldigt lyhörd för min inre röst, fåglarna som kvittrar på min promenad, min sinnesstämning, min andning. Men precis som när jag var riktigt dålig och bara sov på soffan på kvällarna så är jag inte riktigt med i samvaron i familjen. Kan det bli för mycket av det goda? 

Ja, det kan det... jag är expert på att "doktorera" på olika saker som är givande i sig, men som gör att jag "drunknar" lite grann. Jag vill så mycket så det blir fel och det som är viktigast är att jag inte gör något på riktigt. Om jag fokuserade på mindfulness och lät det vara bra så. Nej, jag läser så mycket här och där och ska fixa allt på en gång. Det är stresshantering, hälsa och näring, kreativiteten, fixa vårstädningen, fick tag i en bok i går om feng shui.... Ja, ni förstår, allt ska fixas så till den milda grad så inget blir gjort. 

Här har jag varit förut, och jag är väldigt medveten om att jag måste bryta mina dåliga ovanor. Men det är så svårt... 

Har ni några råd till mig? 

Eller är det så att jag måste vara inne i mig själv för att först hitta hem till mig själv för att sedan kunna vidga min uppmärksamhet på min närmaste familjekrets och sedan vidga så arbetet kommer in? 

En annan sak som jag noterat är att jag kan ha ett mål med mitt inlägg men när jag väl börjar skriva så skriver fingrarna av sig själv och jag lyssnar på det som skrivs. Det är en speciell känsla att inse att det var det här jag skulle skriva om idag och jag lär mig själv hela tiden genom att läsa det som blir skrivet av mig. Snacka om att vara två... Eller? 

Nu ska jag meditera och andas och vara snäll och uppmärksam mot mig själv och dagen. 
Var rädd om Er själva och uppmärksamma mot Er dag. 


1 kommentar:

mindfulnessmamman sa...

Att bygga ett hälsosamt liv är som att bygga ett hus. Det går inte att stressa och slänga upp ett hus och sedan tro att det ska stå i stormen. Det går inte heller att börja med ytskiktet och fernissan, man måste börja med grunde. Bygga noga steg för steg, fylla med isolering och ha rejäla bärande väggar.sedan kan man göra det där roliga, det vackra.
Du håller på,att bygga din hälsa steg för steg så att det håller resten av livet, det tar tid. Snart kommer du kunna vidga din vy och ta in allt mer i din värld. Just nu räcker nog bara energin till dig. Du är en modig, skör-stark, talangfull kvinna som kommer gå klok ur ditt hälsobygge.

Stora kramar till dig!!!