måndag 30 april 2012

Att Le Lite Grann...





Kan tyckas lätt att möta dagen med ett leende, men för mig är det riktigt svårt idag. Jag vill inte gnälla men eftersom mitt bloggande handlar om min egen reflektion så bör jag få ner även detta i skrift. Valborg - när jag hade en familj och levde i mitt lilla hus och allt var som det skulle. Då var valborg inget annat än en dag då vi träffade bästaste vännerna och grillade. Ibland tog vi oss till en brasa och ibland blev vi hemma. Iget stort pådrag alltså att fira valborg enligt tradition. Men idag är det en ångestfylld dag. En påminnelse om att jag inte har någon att grilla med och att jag misst något värdefullt i och med skilsmässan. Idag påminns jag om att vi går mot en årstid då folk umgås och gör massa trevliga saker i glad gemenskap och att jag inte har någon sådan gemenskap naturligt längre. 

Ja, jag vet ...jag har satt på mig offerkoftan idag. Jag är inget offer, men jag sörjer gladare dagar. Jag känner mig ensam och ledsen. Jag har en värk i mitt bröst om en längtan att få ge min kärlek till någon som kan ge kärlek tillbaka. Jag har mycket att ge och ingen att ge det till. Barnen är stora och roar sig på sitt eget håll. Jag kommer läsa bok idag, kanske en promenad med min syster. Denna man som springer omkring här på mitt bostadsområde och antastar kvinnor har tagit friheten att gå ut ensam och promenera från mig. Nu vill jag ha  sällskap, vilket inte alltid är så lätt. Denna tid på året är mina föräldrar mycket i sin husvagn. 

Jag trodde i min enfald att dessa tankar och känslor hade försvunnit och gått över, men allt väcktes till liv igen när jag var till Stockholm i helgen och fick se alla leva upp och vara glada att sommaren närmar sig. Alla vaknar till liv och jag ramlar ned i min svarta brunn, där kan jag sitta. :( 
Ni andra kan väl le idag, även för mig.. 

En parantes, när jag åkte till Stockholm i lördags så mötte jag en kollega. Hon kom fram till mig och frågade om allt var bra. - Nej, svarade jag. Då skulle jag arbeta om allt var bra men det är så bra det kan vara just nu. Då svarade hon mig. Du ser så glad och positiv ut. Det lyser ur dina ögon! Vilken fin komplimang, jag blev rörd och glad. Tänk om jag kunde känna mig så inombords också. Så som jag tydligen ser ut för de som ser mig. 

Ta hand om Er och glöm inte att Andas


7 kommentarer:

Fröken Hulda sa...

Ibland är man expert på att dra på sig ett pokerface och få andra att tro att man är precis sådär pigg och fräsch!!

Jag längtar också gemenskap och jag VET att den finns... men min j*a kropp orkar ju inget. 30 meter sen krasch bang. Tror jag gör mina vänner en tjänst om jag håller mig undan tills kroppen kan gå av sig själv utan att skrika på hjälp. Den dagen kommer... för det har jag bestämt.

Valborgs-Kram ♥

PS. En vän kommer hit ikväll och vi ska fira Valborg = chokladpudding med vispgrädde och kolla brasan från min balkong DS.

mindfulnessmamman sa...

Åh, min allra underbaraste vän. Vill bara komma, landa i din soffa, prata, dricka the och umgås!

Men för mig är livet tvärtom just nu. Fullt upp! Hektiskt. En massa kalas avklarade i helgen, familj och släkt åt alla håll och kanter. Längtar efter att få vara själv.,. Tänk om vi kunde byta en dag ibland ;-)

Jag tror vi alla har sådana där dagar. Jag hade ju också en rejäl deppdag för ett tag sedan. Man faller in i gamla tankar, tycker lite synd om sig själv. Och vet du, jag tror vi måste få det ibland! Sedan tar vi oss i kragen och rycker upp oss och går vidare igen.

Jag hoppas du vet att jag finns här, att jag uppskattar dig och dina tankar.

Kram fina du

mindfulnessmamman sa...

Åh, min allra underbaraste vän. Vill bara komma, landa i din soffa, prata, dricka the och umgås!

Men för mig är livet tvärtom just nu. Fullt upp! Hektiskt. En massa kalas avklarade i helgen, familj och släkt åt alla håll och kanter. Längtar efter att få vara själv.,. Tänk om vi kunde byta en dag ibland ;-)

Jag tror vi alla har sådana där dagar. Jag hade ju också en rejäl deppdag för ett tag sedan. Man faller in i gamla tankar, tycker lite synd om sig själv. Och vet du, jag tror vi måste få det ibland! Sedan tar vi oss i kragen och rycker upp oss och går vidare igen.

Jag hoppas du vet att jag finns här, att jag uppskattar dig och dina tankar.

Kram fina du

MyStory sa...

Alla trillar vi ner i svarta hål ibland. Det inte alls trevligt. Hoppas din ledsamhet går över och att du snart känner dig bättre till mods. Sköt om dig!
Kramar

LyckligaPraliner sa...

Ibland gör det bara så extra onödigt ont.... Måste rusa. Återkommer till kvällen.

Kramar Ann-Louise

jeanettish.blogspot.com sa...

kärlek och samhörighetstörst här med.

Ninja sa...

Vissa dagar förväntar man mer av än andra....
Kanske den här dagen för med sig något till dig ändå....