Jag håller på att läsa Emma Karlssons bok "Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar" När jag sitter där och läser så kommer jag till kapitlet om vad ger du för bild av dig själv utåt och stämmer den bilden av dig? Är den bilden autentisk eller är den skev? Denna fråga har jag varit inne på många gånger, både med mig själv och med samtalspartner. Bara att fundera över vilken bild jag ger ut är svårt. Vad ger jag för bild av mig själv till omvärlden? Jag får många gånger påpekande om att jag verkar sorgsen, att jag bär på en sorg. En sorg som jag är högst omedveten om själv, men som tydligt speglar sig i mitt yttre. Inom yrkets vägar blir jag omtalad som stark, självsäker, drivande, engagerande, motiverande, sprudlande, inspirerande, varm och glad. Är det jag?
Att jag vill ge en sann och autentisk bild av mig själv är en självklarhet, men det innebär att jag måste veta vem jag är. Jag trodde jag visste det men just nu känner jag en viss osäkerhet. Men om jag skulle sätta ord på vem jag tror att jag är så skulle det låta så här.
Ärlig, vänlig, omtänksam, kärleksfull, känslosam, kreativ, effektiv (när jag gör något), djurvän, naturnjutare, blir lätt hänförd, högljud, engagerad, temperamentsfull, vet vad jag tycker och kan stå för det, rädd och tveksam, talar med kroppspråk likväl som ord. Ja, det här känns som jag.
Stämmer dessa bilder, den som folk uppfattar mig som och den jag faktiskt är? Jag tror att många upplever mig mycket starkare och självsäkrare än jag är. Även att folk uppfattar mig som orädd för att jag törs stå för min åsikt även när ingen annan håller med mig. Detta tror jag ibland att jag dukar under av, att jag känner själv att jag inte kan leva upp till den bild som människor har uppfattning om att vara jag. Vad kan jag lära av detta? En kurator sa till mig för ett år sedan, lämna den du ger omvärlden för ett tag och ta hand om den lilla flickan där inne. Hon är bortglömd. Jag tänker att det faktum att jag presterat för att leva upp till den bild folk har av mig har gjort att hon blivit bortglömd och därför har jag kanske mycket rädslor och tveksamhet inom mig. Kan jag bli mindre rädd genom att ta hand om henne bättre?
Min önskan är att bli mindre rädd och tveksam, att tordas leva mitt liv fullt ut och att sluta begränsa mig själv av mina rädslor. Många gånger är det rädslan som styr mig fortfarande och det är en tung sten att bära på.
Ta hand om er och glöm inte att Andas