söndag 16 september 2012

Mina Jag




Jag håller på att läsa Emma Karlssons bok "Du behöver inte vara perfekt för att vara alldeles underbar" När jag sitter där och läser så kommer jag till kapitlet om vad ger du för bild av dig själv utåt och stämmer den bilden av dig? Är den bilden autentisk eller är den skev? Denna fråga har jag varit inne på många gånger, både med mig själv och med samtalspartner. Bara att fundera över vilken bild jag ger ut är svårt. Vad ger jag för bild av mig själv till omvärlden? Jag får många gånger påpekande om att jag verkar sorgsen, att jag bär på en sorg. En sorg som jag är högst omedveten om själv, men som tydligt speglar sig i mitt yttre. Inom yrkets vägar blir jag omtalad som stark, självsäker, drivande, engagerande, motiverande, sprudlande, inspirerande, varm och glad. Är det jag? 

Att jag vill ge en sann och autentisk bild av mig själv är en självklarhet, men det innebär att jag måste veta vem jag är. Jag trodde jag visste det men just nu känner jag en viss osäkerhet. Men om jag skulle sätta ord på vem jag tror att jag är så skulle det låta så här. 

Ärlig, vänlig, omtänksam, kärleksfull, känslosam, kreativ, effektiv (när jag gör något), djurvän, naturnjutare, blir lätt hänförd, högljud, engagerad, temperamentsfull, vet vad jag tycker och kan stå för det, rädd och tveksam, talar med kroppspråk likväl som ord. Ja, det här känns som jag. 

Stämmer dessa bilder, den som folk uppfattar mig som och den jag faktiskt är? Jag tror att många upplever mig mycket starkare och självsäkrare än jag är. Även att folk uppfattar mig som orädd för att jag törs stå för min åsikt även när ingen annan håller med mig. Detta tror jag ibland att jag dukar under av, att jag känner själv att jag inte kan leva upp till den bild som människor har uppfattning om att vara jag. Vad kan jag lära av detta? En kurator sa till mig för ett år sedan, lämna den du ger omvärlden för ett tag och ta hand om den lilla flickan där inne. Hon är bortglömd. Jag tänker att det faktum att jag presterat för att leva upp till den bild folk har av mig har gjort att hon blivit bortglömd och därför har jag kanske mycket rädslor och tveksamhet inom mig. Kan jag bli mindre rädd genom att ta hand om henne bättre? 

Min önskan är att bli mindre rädd och tveksam, att tordas leva mitt liv fullt ut och att sluta begränsa mig själv av mina rädslor. Många gånger är det rädslan som styr mig fortfarande och det är en tung sten att bära på. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas


5 kommentarer:

Pirjo engström sa...

Spelar det verkligen så jättestor roll vad folk har för uppfattning om dig?? Skulle du kunna ändra dig till någon som andra tyckte att du skulle vara?? Du har ju en klar och tydlig uppfattning själv om vem du är och det är väl huvudsaken?? Jag tycker att du skall vara glad och stolt över den fina Marie-Louise du är och som delar med dig av dig själv genom dina underbart vackra bilder och texter :) Fortsätt med det och var rädd om dig :) Kram <3

Anonym sa...

Den man är utåt är nog bara intressant på arbetsplatsen, där man ju ibland behöver bära masker och spela roller.
Annars är nog den bild andra har av en till hälften en spegling av dem själva.
Ann

Fröken Hulda sa...

Jag önskar verkligen att vi båda kan blir av med våra olika rädslor. Det är vi värda.

PS. Pirjo som kommenterar hos dig har precis samma namn som en kvinna här i min stad. Undrar om det är hon DS.

Livskrafter sa...

Herregud det känns som om du förklarar mig när du besrkiver dig :)
Nåväl jag hoppas att boken ger dig värme och glädje och skänker och väcker en och annan insikt i dig
Jag är glad att du läser den och jag vet att "rätt" personer får den i sina händer vid "rätt" tillfälle
Kramar till dig

Livskrafter sa...

Kände att jag var tvungen att kommentera lite med utgångspunkt av Pirjos kommentar. Jag tror inte det handlar om att man ska visa upp någon annan än den man är TVÄRTOM man ska våga visa upp den man ÄR. Ibland förvanskar vi oss för vi tror inte att vi duger som vi är och det är DET jag menar i boken men det MarieLouise tror jag att du förstod. Kramar igen