onsdag 12 september 2012

Den Långsammas Väg




Tårarna rinner ned för mina kinder och jag är tom, slut mentalt och fysiskt och huvudet värker. Att jag skyndar långsamt,mina vänner, är solklart. Jag skyndar så långsamt på livets stig så snigeln kör om mig i rasande fart. Så var inte oroliga, jag kommer ingenstans i hög fart om jag så ville. Jag är glad att få vara med på denna utredning för insikten om att det är den som kan göra mig frisk om något är stark, men självklart vänder den ut och in på mig mentalt. Mötet igår gick lika bra som veckan innan men att vrida och vända på alla år som gått, minnas sådant man glömt och möta allt som slitit det tar på mig. Jag sov som en klubbad säl hela eftermiddagen igår och idag är jag tom som sagt och tårarna rinner oavbrutet. Varför vet jag inte, men de rinner.  

Om jag inte insett det förut, för stor förnekelse finns inom mig, så inser jag det nu Jag är SJUK och det lägger sig ett vemod och melankoli över hela mig. Så många år till ingen nytta på något vis. Läser status uppdateringar och bloggar om att göra si och så för att nå sina mål. Jag har försökt att göra sådana planer själv, att sakta och strukturerat lägga upp rutiner om träning och hemuppgifter, men jag inser att allt detta är för friska människor. Jag kan inte, mäktar inte med. Kvinnan jag mötte igår på utredningen frågade mig hur vardagen fungerar. DEN FUNGERAR INTE ALLS.  Jag och mina barn lever i ett kaos. Hon frågade mig vad jag behöver för att jag skulle få det att fungera. Jag har inget svar på det. Jag vet inte, bara en massa energi. 

Det som tär just nu är att jag måste gå igenom detta för att ha förmågan att bli frisk och jag är tacksam för det, men att samtidigt börja arbetspröva är lite för mycket. Så det sliter och drar i mig att ringa och säga ifrån till skolan. Att återigen göra elever besvikna som trott att de ska få min hjälp att klara kursen nu. Detta är ett stort nederlag för mig. Hur många gånger kan man leva med att göra människor besvikna för att jag inte klarar av att göra det som är meningen att jag ska klara av? Jag vet inte, jag är så besviken över att jag tvingades att hamna här igen. Faktiskt mot min vilja.

Jag har så goa vänner runt omkring mig och jag är så tacksam över att de finns. De är bomullen i min tillvaro trots att de finns på avstånd och gör det omöjligt för mig att träffa dem just nu. Men hade jag inte dem då vet jag inte hur jag skulle göra. De bär mig i viss mån just nu. Vetskapen att de finns där ute och att de tänker på mig och vill mitt väl ger tröst. Att jag gör samma sak för dem är en självklarhet. 

Jag har inga tankar att lägga ned mina planer om kort och bok, det är kreativiteten som behövs i mitt liv för att leva ett stimulerande liv. Avsaknaden av den kreativiteten under tidigare år gjorde att jag drunknade i mitt jobb för att inget annat fanns till att fylla min lust att skapa. Men skynda långsamt är vägen fram även där. Jag har inga planer att min hobby ska bli stor utan mer en biverksamhet som ger mig lust att leva och bringar mig energi genom skapandet. Att jag har reggat firma innebär inte att jag måste galoppera på med den just nu. Energin som jag har någonstans inom mig, behöver nu gå till att bearbeta mig själv för att bli frisk. Orden "du kan inte räkna med att bli frisk på ett år när du varit sjuk i så många" ekar i mitt huvud. Jag vill vara frisk nu! 

Ta hand om er och glöm inte att Andas


17 kommentarer:

Lou Hedström Bokinge sa...

Vackert och sorgligt på samma gång... En stor varm kram till dig fina Marie-Louise <3

Lou

Anonym sa...

Jag känner igen mig så i allt du skriver,för jag går igenom precis det samma nu!Så jag har inga uppmuntrande ord mer än att du är inte ensam i detta./Ulrika

Pirjo Engström sa...

Jag blir så berörd så jag sitter också och gråter. Som du vet så är jag också sjuk och känner igen varenda stavelse. Det ÄR svårt att acceptera, men när man väl gjort det så behöver det inte betyda att du får ett sämre liv för det.
Du kan inte tänka på dina elever, att du sviker dom, du och din hälsa måste gå i första hand.
Du skall vara glad över att du har så mycket att ge oss andra genom din kreativitet som samtidigt är ett sätt för dig att leva. Fortsätt med det kära Marie-Louise.
Önskar dig allt gott! Kram!
Ps. Är inte hemma och kan tyvärr inte dela denna rörande text med mobilen..

HG sa...

www.sorg.se

Lotta Zetterling sa...

Jag försökte också att arbetsträna under min utredning på EPM gick ej något bra. Det blev för mycket.Och i bland vill man så mycket och glömmer bort att man är sjuk men jag tycker inte du ska ta på dig någon skuld. Du har provat och din kropp är inte redo.Vissa dagar har jag precis som du,svårt att acceptera att inte få vara frisk nu!!

Ta hand om dig <3
Kram Lotta

Anonym sa...

Otroligt bra skrivet!

Är med dig på den där stigen, men har svårt att inse att jag har en sjukdom. "Så farligt kan det väl inte vara...jag borde nog kunna skärpa mig..."

Varm kram M.

Byronesse sa...

Du skriver verkligen så att jag känner din sorg och hur ont din insikt gör. Du är så klok och så vacker och jag tror helt och fullt på att den tid kommer då du kommer känna och tro på det inifrån och ut men precis som du skriver...när man haft så många år av sorg och smärta i själen, tar det tid och måste få göra det. Vill krama dig!

HWK EYE sa...

När alla broar är brända och förstörda är det dags att bygga nya, låt tårarna rinna så att det gamla och dåliga försvinner för alltid sen så vänder du blad och börjar ett helt nytt kapitel i ditt liv. Du kan inte känna skuld över något du inte rår för, den energi du saknar är den du just nu lägger på skuld, så avsäg dig alla krav som tynger ner dina skuldror och börja tänk på vad du behöver. Behöver du vila så gör det, din stora inspirationskälla finner du i din kära natur som du så härligt beskriver i ord och bild, låt nu tiden läka alla sår. Låt det ta den tid det behöver för det är du värd i slutänden, ta väl hand om dig och andas lugnt, kramiz <3

Anonym sa...

Var inte så hård mot dig själv. Det är inte du som sviker eleverna. De överlever. Det gagnar inte dem att du plågar dig själv med sådana tankar. Jag har inte haft din sjukdom, så där kan jag inte ge några råd, men jag märker att du har en del självdestruktiva tankegångar. Förlåt dig själv. Förlåt din sjukdom. Börja vara snäll mot dig själv. Börja älska dig själv. Det vinner även din omgivning på.

LillaTuss sa...

Jag vågar erkänna att jag inte orkade läsa hela inlägget. Den orken finns inte. Å det sliter i MITT innersta av att läsa allt. Jag hoppas och tror du förstår.

Tårarna... det är känslor som rinner över. Låt dom komma. De har en helande effekt/Kram

Trollgubben sa...

Du gör helt rätt som låter snigeln köra om i nuläge.. Bättre å skynda långsamt och komma framåt än att inte komma framåt alls! Och en dag skall du inse att dessa tio år inte varit bortkastade, tvärt om! Din resa är svår och tung...Men så är det med allt som är värdefullt! Någon har sagt att "Det som är enkelt att göra, är inte värt att göras..." Ligger en hel del i det! Jag tror på dej!
Kram från mej på Lilla friden!

Stina sa...

Goa gumman!
Känner så med dig.
Du är så rar och snälla. Var rädd om dig och gå väldigt sakta framåt.
Kram

Johanna sa...

Det enda du kan göra är att finnas till för dig själv och din familj. Ha inga planer på att du måste prestera, du duger genom att bara vara.
Elever kommer det nya, det finns andra lärare som kan hjälpa dem medan du är borta, när du orkar finns nya elever som behöver hjälp. Skolan är ditt minsta ansvar just nu.
Vila vila vila...

thejeanettishway sa...

jag vet inte om jag kommer att uppfattas som hård nu men jag måste få delge dig mina tankar.
jag har upplevt elva år med en psykopat, min lillebrors självmord och min egen anorexi.
OM jag skulle behöva sätta mig ner och gå igenom den skiten skulle jag nog fan dö per automatik. jag har gett upp att försöka förstå och "komma till insikt". jag har malt mig själv genom terapi och samtal tils käkarna gått ur led.
i mitt fall har det blivit så att jag bestämde mig för att leva här och nu. inte rota i det gamla. låta skiten tyna bort. det hjälper inte mitt liv framåt att gå å älta frågor som inte går att få svar på.
det är MIN åsikt. det har hjälpt mig att befinna mig i nuet.
rutin på morgonen. göra det viktigaste. disk, mat, tvätt, plock. dammsugaren kan stå en dag till.
vi har BARA nu, här och framåt.
det går inte att leva i dåtid.
detta hade jag på tungan nu. och JAG tror inte på att gå tillbaka till det jobb man blev utbränd utav. kram och ♥

LyckligaPraliner sa...

Åh nej...Att känna att man sviker andra och att det är ett nederlag är tungt att bära. Men du, eleverna klarar sig för de får annan som hjälper och det där med nederlag..nej det är inte bra att tänka och känna heller. Se det inte som ett nederlag för det är ju som att bli besviken på sig själv också. Du har varit sjuk länge. Och jag tycker att det var för hård start på ditt arbete.

Du kanske borde sluta läsa statusuppdateringar och bloggar om hur man når sina mål. Det känns som att det inte är rätt forum för dig eller vad jag ska säga. Det gör dig inte gott att läsa dem och kanske blir du även stressad av dem. Sen en annan tid kanske du kan och har nytta av dem.

Du skriver " Så många år till ingen nytta på något vis". Där håller jag inte med dig. Lätt för mig att säga som är frisk men jag menar att alla dina erfarenheter, tankar och klarheter du kommit fram till under de åren är verkligen inte bortkastade. Du kört en lång krokig guppig väg som du ändå har klarat av att köra. Ända fram hit. Och nu är du på en annan bensinmack och tankar. En bättre mack än de förra.

Skriv gärna mig en rad på lyckligapraliner@hotmail.com om du känner att det jag skriver är helt åt skogen eller fel. Jag menar inte att göra dig ledsen. Men det tror jag nog att du vet :)

Som Tomas Di leva säger - Ljus och kärlek, till dig! :)

Krya på dig från febern, kram!

Vida sa...

Var rädd om DIG. Vandra vägen i den takt du orkar, ta stöd där du behöver.. men det där vet du redan, jag ville bara påminna. Ibland gör insikter ont men samtidigt ger de klarsyn.. och jag tror att jag sagt det förut men ditt mod att blotta dig på det vis du gör beundrar jag.. jag kom aldrig lika långt ner som det låter du gjort, jag blev "bara" vidbränd men jag tog mig sakta tillbaka och idag så hanterar jag livet på ett sätt jag inte trodde var möjligt..
Kramar

Anonym sa...

Jag tror nog det är bra att ha "delmål" i livet. "Att varje dag göra något som får mig att må bra" är ett utmärkt sådant. Ett exempel på det kan vara att "servera mig färskpressad apelsinjuice till frukost", eller "ta ett bad i veckan med gott badsalt". De delmålen är inte mindre värda än t.ex "springa 10 km under 50 min." eller "påbörja en avhandling". Man gör vad man orkar just nu.
Och ja, det är tråkigt med alla "förspillda" år då man blint rusat omkring utan mål. Men det var ju för att man inte visste bättre då. Och tänk ändå, alla år då man kämpat och kämpat ... Det är ju fantastiskt att man överhuvudtaget överlevt! Vilken kämpe man varit! Vilken hjälte!
Mycket hade kunnat varit bättre, men det hade också kunnat vara sämre.
Så skynda långsamt nu. Tills du får vind i seglen.
Ann