onsdag 5 september 2012

Roller Och Sanna Jaget





Jag funderar en hel del på det här med vad man ger ut för intryck om sig själv till sin omgivning och hur väl den personen stämmer överens med vårt inre jag. Jag insåg att jag direkt när jag kom till jobbet i måndags föll in i min vanliga arbetar-Marie-Louises-roll, en person som inte sitter still, inte låter tiden gå utan utnyttjar tiden och är effektiv och idérik. 

När jag för en tid sedan var på ett samtal om mitt behov av att hitta verktyg för att ändra min vana att prestera till 120%, inte veta gränser och vara duktigt flicka, så sa hon just så att vi lever upp till den bild av oss som vi lärt oss visa för världen och glömmer gärna bort det lilla barnet i oss. Efter en tid är det vardagsmat att vara den person vi har skapat och vi glömmer bort det lilla barnet. Tystad och bortglömd sätter sig det lilla barnet till rätta inom oss och försöker orka med det jag själv ställer upp som krav och förväntningar på mig själv. När inte det lilla barnet orkar längre börjar den göra sig påmind på olika sätt. Genom stress, värk, fysiska sjukdomar, gråt, utmattning osv. Nu är det dags sa samtalspartnen till mig att lägga undan den Marie-Louise som du visat för världen allt för länge och vända din uppmärksamhet inåt ett tag. Ta hand om det lilla barnet, vårda det, lyssna på det, visa den kärlek som om den var din bästa vän. Bli det lilla barnet igen. 

Jag gick hem med de orden i mitt huvud och undrade hur detta skulle gå till? Vem är jag? Vem är det lilla barnet och vart finns hon? Tomhet, total förvirring och mycket gråt följde efter det samtalet. I mina ögon var jag ingen utan prestation. Att vara någon var att vara bästa Mamma, fru, älskarinna, lärare, utvecklare, vän, dotter, syster osv. Om jag inte skulle vara någon av dem, vem var jag då? Att inte ha en roll att falla in i var både skrämmande och totalt förvirrande. Söka i tomheten inom mig efter något som var Marie-Louise utan något annat än att vara människa och kvinna, naket och ärligt, var inte lätt. Jag har alltid haft en grundplattform att stå på i värderingar krig moral och etik och när det gäller jämlikhet. Men mer än så visste jag inte. Men det var där jag fick börja och jag letade och mediterade och andades och fotograferade och vandrade i skogen och tiden gick och snart började den lilla flickan i mig le. Jag började le tillbaka och vi två började konversera. Ibland väldigt motsträviga och jobbiga samtal men ibland bjöd hon upp till dans och vi gjorde snöänglar tillsammans och skrattade tillsammans. Efter många månader har jag mirakelöst faktiskt både hittat henne, vårdat henne och blivit henne. Jag har mediterat på sådant sätt att jag som vuxen hittat mig i olika åldrar där jag känt mig otrygg som barn och på så sätt tagit hand om henne och sagt att allt är bra och hon kan vara trygg. Läkande! Jag hör mig själv idag, min inre röst är högre än det yttre bruset. Men jag behövde bara öppna dörren till jobbet som sagt för att återvända till arbetar-Marie-Louise. Vad göra nu? 

Hur hittar jag balansen och hur ska jag visa de andra och mig själv att jag inte vill vara arbetar-Marie-Louise längre, jag vill vara Marie-Louise rätt och slätt. En människa som lärt sig att duga utan prestation, en människa som inser sitt värde utan att vara på topp i varje stund. Hur hittar jag hem i det och hur bryter jag vanan att träda in i den osunda "rollen" bara jag stiger in genom dörren på jobbet?

Nu ska jag åka ned till jobbet igen och se om jag kan lära mig att vara mitt sanna jag, medvetenhet om problemet brukar vara ett effektivt verktyg. Jag tror också att den som kommer ha svårast att acceptera mitt förändrade sätt är jag själv trots att jag vet att det i längden är bäst för mig själv att vara mitt sanna jag i alla lägen. 


Ta hand om er och glöm inte att Andas


11 kommentarer:

Herr Nilssons Fru sa...

De e inte lätt de där. Att ha balans i allt. Att inte ge för mycket o så vidare. Hoppas du finner harmoni. Nu är hösten här o allt går tillbaka i vanliga gängor:)

Kramiz

Elisabeth sa...

Det är inte så lätt det du beskriver. Vi förväntas vara så starka, inte minst på jobbet och det finns sällan tid för att visa vår sårbarhet. Men hur ska vi få ett mänskligare samhälle om vi inte visar den. Jag brottas själv med detta. Det är ju en risk också att visa sin sårbarhet. Alla människor är inte "goda". Man måste ju skydda sig. Jag tror att man lär sig bit för bit genom små steg i taget. När man börjar acceptera sig själv så kanske det blir enklare att stå upp för sig, men jag tror också att det är viktigt att inte stå ensam. Mängder av kärlekskramar till dig.

Anonym sa...

Jag har upplevt precis det du beskriver denna veckan. Det var som att hela min kropp sattes på autopilot när jag kom till jobbet. Under min sjukskrivning har jag fått lära om hur jag ska planera min vardag med min familj för att orka. Nu börjar nästa utmaning. Att göra mitt jobb fast på ett nytt sätt som passar mitt sanna jag och inte be om ursäkt för det varken inför mig själv eller andra

Pirjo engström sa...

Hoppas att du kan behålla ditt sanna jag och hitta en harmoni på jobbet...inte så lätt.
Lycka till!! Kram!!

Ninja sa...

Hmmm....egentligen borde man uppskatta idérika, effektiva och ambitiösa personer. Vem vill inte anställa en sådan?
Är inte problemet uttnyttjande och brist på uppskattning?

jeanette sandelin sa...

jag noterade till slut en pulsstegring så fort jag gick genom dörren till högstadiet. bruset. klockan, minuterna.
den här gången skall jag medvetet stanna, känna efter och inta position LUGN.
kram och lycka till ♥

Anonym sa...

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver... Jag har ,trots att jag bytt arbetsplats lyckats trilla tillbaka i min gamla duktiga roll två gånger, och resultatet är alltid detsamma...energin tar slut. Den enda som kan ändra på detta är jag (du) och jag upprepar mina strategier varje dag innan jag går till jobbet, stannar upp OFTA o påminner mig... annars tar min gamla autopilot över och jag rusar iväg för allt är så ROLIGT!
Du verkaqr så mycket klokare än jag så jag är helt övertygad om att du fixar detta på ett bra sätt! :) Din blogg inspirerar och peppar mig OTROLIGT MYCKET...TACK!!!!!/Leontine

nattsyrransphoto sa...

Oj, vilken stark text. Kände att jag helt plötsligt försvann in i dina ord.... Wow.... Samtidigt blir jag imponerad av ditt arbete du utfört med dig själv.... Va stolt Marie-Lousie!! Kram

MyStory sa...

Jag har ofta tänkt på det där med de olika roller man har i livet och att varje roll jag "spelar" bara visar en del av mig...

Att bara vara "jag" är svårt men jag tror att ju längre jag lever så börjar jagen i de olika rollerna bli allt mer lika varandra. Hoppas du förstår vad jag menar med det jag skriver :-)
Kram

Anonym sa...

Fyll ditt medvetande med villkorslös kärlek och fokusera på att ge. Då finns det inte utrymme för att oroa sig om att prestera eller att bry sig om vad andra tycker. Be Franciskus av Assisis bön varje dag (googla).
Se det som att mindre kärleksfulla människor vill också må bra och undvika lidande, men de har inte kommit längre i sin andliga utveckling, så de famlar i mörkret. Då känner man snarare sympati än att skadas av dem.

Vida sa...

Varmt lycka till. Själv så tappar jag bort mig ibland.. och ibland när jag är mig själv får jag för mig att det är för mycket eller för lite.. av något. Men det händer mer och mer sällan numera och jag försöker vara autentisk mot mig själv, med mig själv och med andra.

Tack för fint inlägg som fick mig att tänka.
kramar