tisdag 24 april 2012

Båtar, Blogg och Barn



God morgon tänkte jag säga, men inser att det snart är lunch. Jag sitter fortfarande i morgonstasen och dricker kaffe. Tiden går och jag får inget gjort, hm. Från det ena till det andra. Jag kan tycka att båtar är så vackra. Har kanske något med att jag gillar havet och sjöar så mycket och att jag tycker om synen av hur de glider fram i vattnet. Ann-Louise hos Lyckliga Praliner frågade här om dagen vilken båt jag skulle vara om jag var en båt. Jag skulle var en kanot, som ljudlöst gled fram i det glittriga vattnet och upptäckte det lilla som förgyller livet och som den stora lyxiga båten inte ser för att den far fram långt ut på sjön/havet i rasande tempo. Även den fattigaste kan vara rik, för den uppskattar det lilla i livet. 

Jag har som sagt röjt lite här hemma under en tid, jag har fortfarande hallen och köket kvar, men jag har varit trött i kroppen i går och idag så jag har passat på att städa lite här på bloggen. Jag tyckte det var så rörigt med alla rutor i bloggen så jag städade och fixade lite. Jag tycker det har blivit ett renare intryck nu. Vad tycker ni? När jag höll på och skulle skriva in texten i headen i Picasa så kraschade teckensnittet som jag brukar använda. Hur kan det hända? Helt plötsligt blev det teckensnittet något helt annat. Rakt och tråkigt. Fattar inte, men det blev att välja något annat snitt och det kanske blev bättre. Jag vet inte... 

Nu till det jag tänkte skriva om i inlägget. Flera av mina bloggare har skrivit om sina barn den senaste tiden, Mindfulnessmamma skriver om hur hon gör mindfulnessövningar med sina barn, Inte så särskilt ensam mamma skriver om en ostressad och lyhörd tillvaro för sina barn och Lyckliga Praliner skriver om att hon fått en skatt i sin dotter. Detta ger massa tankar hos mig och jag håller med dessa tre kloka kvinnors tankar om föräldrarskap. Jag kan sakna mina små juveler så det gör ont i min kropp, små nyduschade krabater som doftade ljuvligt och satt insvepta i badrock i mitt knä och njöt sista stunden innan det var sovdags. Vart tog den tiden vägen? Idag kan jag titta in i deras ögon och leta efter den-lilla-oskyldiga-så-beroende-av-sin-mamma-barnet, finns de kvar där inne. Ja, egentligen finns de där, men idag är de stora självständiga individer som håller på att forma sitt eget liv med dess värderingar och livsmål. Jag kan bara hoppas att jag har rustat dem gott och gett dom en trygg och stadig plattform att stå på och om den gungar och känns lite ostadig ibland finnas här för dem och ta emot om de faller. 

Men att tänka tillbaka på åren som gått och allt, både glatt och jobbigt, vi gått igenom gör gott för ett mamma-hjärta. Jag tror inte på att vara en kontrollerande mamma, jag har alltid varit lyhörd för mina barns önskningar och resonerat med dem i stället för att sagt nej. Har jag märkt att deras önskan har varit genuin så har jag gjort det jag har kunnat för att hjälpa dem att nå sitt mål, trots att det kanske inte har varit helt sant för mig. Jag har hela tiden respekterar deras individs rätt till att skapa sig ett eget liv vilket har lätt till en dialog och ett resonemang som ibland har gjort att de har valt att ändra sin åsikt, därför att de själva märkt att det inte var så genomtänkt. 

Återhämtning, tystnad, avkoppling har varit stora inslag i vårt hem. Många gånger har besök undrat om barnen har varit hemma för att vi i lugn och ro har fikat och haft tid för vuxenprat utan att barnen har tiggt om uppmärksamhet. Ja, alla tre är hemma men de har aldrig varit så självupptagna så de inte har respekterat sin mamma och hennes egentid. Nu menar jag inte att jag har uppfostrat mina barn till att sitta i hörnet och se fina ut men tysta. Absolut inte, jag har uppfostrat dem till ömsesidig respekt och var sak har sin tid. Mina barn uppskattar tystnad, återhämtning och att det inte behöver hända saker hela tiden och att det är upp till mig som förälder att roa dem. Nej, så har det inte sett ut i vårt hem. Jag tror att jag gett dem ett tryggt och kärleksfullt hem som i sin tur har gett dem en inneboende trygghet. De har också lärt sig att återhämtning är av godo och idag kan de själva längta efter lugn och ro när det blir mycket aktiviteter under en period. Den konsten tror jag är av oerhörd vikt i dagens samhälle. 

Tro inte att jag inte uppskattar mina barn i den ålder dom är i nu. Absolut gör jag det och dessa juveler, men deras nästan-vuxna-resonemang förgyller mina dagar. Min minsta, som alltid kommer vara minst, har börjat komma i målbrottet. Fattar ni, målbrottet! Han är ju stor nu... 14 år fyller han i sommar, växt om sin mamma bara på senaste halvåret och har blivit lång tjusig kille. Att titta upp på alla mina barn är en upplevelse i sig, då jag är ganska lång själv med mina 172 cm över havet. Ja, ni ... anar inte vad mina barn och jag har gått igenom och trots att jag skriver att jag respekterar mina barns liv och åsikter så har jag många gånger under åren varit LejonMamma och slagits för mina barn. Vi har gått igenom; talsvårigheter,  blyghet, lässvårigheter, talpedagoger, barnepilepsi, självskadebeteende, ätstörningar, skolavhopp, depressioner, minnessvårigheter, inlärningssvårigheter, utanförskap, sömnsvårigheter, prestationskrav, ångest, panikattacker m m 

För att avrunda detta inlägg kan jag bara säga varje ålder har sin tjusning och njutning, men också vissa svårigheter. Men som lejonmamma så slåss man för sina barn in i det sista och man tror och gör alltid sitt bästa för sina barn, utifrån sina egna värderingar. 

Ta hand om Er idag och glöm inte att Andas och precis som Mindfulnessmamman skriver så är det inget fel att faktiskt låta barnen få lära känna mindfulness också. 

10 kommentarer:

LyckligaPraliner sa...

Tack för ett suveränt inlägg. Så fint och genomtänkt skrivet. Att säga att du skriver klokt kanske låter lite gammelmodigt men det är verkligen klokt det du delar med dig av idag. Dina tankar och åsikter kring barnen håller jag helt och fullt med om för det är även mina tankar, som jag ändå tycker är bra tankar :) Mina barn uppskattar lugn och ro. De känner att de blir trötta och det är skönt att få vara hemma och återhämta sig. Vi har försökt lära dem att man inte behöver ha massor för sig att göra hela tiden. Att det är viktigt att även vara själv och tillsammans med oss. Det är en stressig värld i högt tempo med många intryck för dem hela tiden.

Jag gillar hur din blogg ser ut och teckensnittet är det inget fel på. För min del får du gärna fortsätta ha det så här :) Vad roligt att läsa att du tänkt lite på det här med båten. Jag vill inte heller vara en stor lyxig snabb båt. Jag tror jag kan vara en liten stilla båt som faktiskt kan fräsa runt om det behövs ändå :))

Åh kära du, nog förstår jag att du varit lejonmamma många gånger. Ser ju vad du skrivit om allt ni gått igenom. Många tunga saker att gå igenom och försöka klara. Nog för att man lär sig av allt och kanske har stor nytta av det men sina barn önskar man verkligen inget sådant ändå. Den nyttiga kunskapen kan de förhoppningsvis få på ett lite lättsammare sätt tänker jag... Tänk att man kan älska någon så mycket som man älskar sina barn. Det är ju nästan skrämmande och helt fantastiskt underbart.

Ja, du har helt rätt - "Även den fattigaste kan vara rik, för den uppskattar det lilla i livet".

Tack för att du delar med dig, för det är även en rikedom för oss att få äran att läsa det. Hälsosamt också för oss tror jag bestämt.

Kramar till dig!!

Ann-Louise

Ankii Nilsson sa...

*ler* för mig själv när jag läst din inlägg - så mysigt. MEN de blir som en liten läxa när man kommer hit till kommentaren - ja alltså att minnas allt man vill kommentera:)

Att vara en båt, de har jag aldrig funderat på, förmodligen inte du heller när du fick frågan:) Men havet älskar jag o vid det har jag alltid bott, när jag kommer till inlandet (i vilket jag jobbade i 5 år) då trivs jag inte så där till 100%, jag brukar på skoj kalla folk i inlandet för sötvattenspirater.
Missuppfatta inte nu, jag bor inte precis vid havet alltså ingen havstomt, men jag bor vid kusten o har alltid gjort, nu har jag ca 9 km tills jag kan stoppa fötterna i havet:)

Barn ja, nog saknar man den där tiden när de var små, skrev just om de på FB igår då jag la upp en del gamla bilder på mina grabbar. Men för min del så får jag njuta av deras avkommor nu istället, de små barnbarnen. Jag har ju en liten prins i den skaran han är så lik sin pappa så jag nästan blir rädd när jag ser honom, känns som sonen liksom är liten igen:)

Du skriver fint o har långa härliga inlägg om livets goda.

Kramiz

jeanettish.blogspot.com sa...

wow!
just att få utbrista "hem ljuva hem" när man sparkar av sig skorna efter kanske många aktiviteter...
ger lycka till mig och barnen säger samma sak.

Fröken Hulda sa...

En kanot låter som ett bra val. Jag som bor vid havet borde kunna svara utan att tänka... men se det kan jag inte. Blir sjösjuk bara jag ser en flytbrygga men jag älskar att vara VID havet och att bada i det.

MyStory sa...

Jag är säker på att du har varit och är en jättebra mamma :-) Ha en fortsatt fin kväll!
Kram

Rebecca sa...

Hittade till Dig idag geonom en av mina kära gamla jobbarkompisar, Nattsyrransphoto.
Ville bara säga att wow, kvinna, vad du kan skriva. Dina ord går rakt in i mig och kan i mångt och myckt känna igen mig i massor av vad du går och har gått igenom, been there, done that liksom... men även för mig är det ett evigt kämpande...
Fortsätt skriv och framför allt - Andas:)

/Rebecca

mindfulnessmamman sa...

Så rörd jag blir av att bli omnämnd, inte en utan flera gånger!

Så härligt att få höra om dig och dina barns resa, och allt ni genomgått tillsammans. Vilken fin lejonmamma du är.

Själv hade jag aldrig någon hemma, mina föräldrar jobbade jämnt. Vi förde ingen dialog. Läste inga läxor tillsammans. Vi är inte så nära idag heller. Jag anförtror mig inte till dem.
Det har gjort att jag vill vara väldigt närvarande med mina barn, lyssna, skjutsa, läsa läxor. Finnas här som en trygg punkt. Min äldste son är 14 i sommar, som din yngste. Han börjar också växa om sin mamma. Märklig känsla. Min lille son, han fyller 5 imorgon. Han verkar ha svårt att lära sig, ffa siffror och räkning, men även annars. Det gör mig lite ont att se hans oro, och dåliga självförtroende runt detta. Har du några tips?

Kram Hanna

Kvinna i medelålderns tid sa...

Tror jag är en eka som tappat årorna och driver med strömmen, ibland snabbt och ibland långsamt och lättjefullt.

Håller med mina systrar här ovan, du skriver bra och kärnfullt. Min minsting blev 23 i går, han har två äldre syskon! De har haft en omtumlande uppväxt med väldigt lite miljö för lugn och eftertanke, men trygghet och kärlek har de fått. Jag har alltid önskat att den där lugna harmoniska känslan skulle infinna sig, men det stämmer inte med oss ihop, vi får den var för sig och det får man glädja sig åt... Kram

Ninja sa...

Tänk om vi hade mera livstid då skulle åldrar inte spela så stor roll.....

Byronesse sa...

Vad härligt min vän! Jag har ju (tyvärr) inga barn och kan inte veta med säkerhet men tror att jag har en ganska god förståelse och bild av hur föräldraskapet kan vara. Jag är säker på att du varit en fantastisk mamma och att ni har haft och har det fint tillsammans. Svårigheterna och prövningarna ni tagit er igenom är en stor del i den kkärlek och gemenskap ni sitter på idag.

Kramar Emma