söndag 19 februari 2012

Lever genom mina sinnen






Jag har antagit Punctum Saliens härliga och berikande bloggutmaning, Berika och värna livet, no. 10, "Vilka är dina personliga ledord". Läs mer här om utmaningen.

Mina personliga ledord är: "Lever genom mina sinnen".

För mig har det alltid varit viktigt att känna in och göra det jag valt att göra med hjärtat. När jag inte kan göra det,  mår jag heller inte bra. Jag ställde den frågan till min ex. man under en livlig diskussion. "Vad står du för?", "Vilken värdegrund grundar dig?" och detta kunde han inte svara på. Jag hade väldigt svårt att förstå att han kunde gå genom livet och inte veta vad han stod för, vilka ledord som ledde honom och var honom behjälplig när han skulle göra sina val i livet. 

När jag använder mina öron och hörsel så lyssnar jag in. Jag lyssnar in vad människor i min omgivning säger till mig även mellan raderna. Jag lyssnar in havet som är viktigt för mig och berikar mig. Jag går på en promenad med öronen vakna och hör vinden, fåglarna, barnen på skolgården. Jag lyssnar även alltid in vad mitt inre jag säger. När jag inte kan stå för ett val, så går det inte att genomföra utan jag är då tvungen att tacka nej. Detta sätter mig många gånger i obekväma situationer då jag ibland måste avvika från strömmen, men det har alltid varit viktigt för mig att följa min inre röst. 

När jag använder mina ögon och syn så ser jag humörsskiftningar, jag ser det som inte sägs, jag är uppmärksam på det som blir osagt och jag ser världen i dess skönhet. När jag äter så uppskattar jag maten med ögonen lika mycket som smaken. Jag dukar gärna fint för att höja en måltid och fika lite mer genom att tillfredsställa fler sinnen. 

Jag minns händelser genom doft och bilder. Jag kan plocka fram stunder som hänt för länge sedan genom dessa bilder och dofter och beskriva stunden detaljrikt. Jag tar mig tillbaka till stunden och den blir levande för mig. Genom att jag använder alla mina sinnen i varje stund och låter dem leda mig genom livet så blir ingenting oviktigt, jag är alltid engagerad med hela min själ. Detta kan leda till att små saker och händelser tas på väldigt stort allvarligt och blir känslosamt för mig. Men jag skulle inte vilja leva på något annat sätt. 

I min undervisning så grundar jag alltid min planering på att ge eleven möjlighet att lära med alla sinnen inte bara hörseln eller synen. Det ska kännas att lära sig nya kunskaper. Jag är på grund av mina ledord känslig för och respektfull inför varje enskild elevs behov att få göra och lära på sitt sätt. Jag möter alltid upp där och ändrar uppgifter så det passar den enskilda individen. Detta är av ytterst stor vikt för mig. Det ska kännas att lära sig men det ska kännas positivt. Som pedagog bör min inställning vara att känna in och ge möjlighet att forma uppgifter och moment så det blir glädjefyllt för eleven. 

Genom livet har detta varit mitt motto och jag kan nog upplevas ganska barnslig i vissa situationer. Jag lever mig in när jag åker pulka, gör änglar i snön, kullerbyttor i havet, målar eller fotograferar. Jag tillåter inte mig själv att underordna mig det vuxnas sätt att hantera en situation. Fotograferar jag och vill fotografera en liten blomma vid sidan om cykelbanan, ja då lägger jag mig där och då på knä och gör det. Jag bryr mig inte om vad "andra" ska tycka. Målade barnen och jag med fingerfärg när de var små, då målade vi med fingerfärg. Jag precis som dom hade färg överallt men det gör inget för just då målar vi och bör göra det med hela vårt sinne. 

Visst kan jag vara vuxen och sitta på fina middagar, uppföra mig på möten och konferenser, tro inget annat. Men på samma sätt så kan jag framföra något utvecklingsarbete som jag vill genomför eller har genomfört väldigt målande med kroppsspråk, ansiktsuttryck och engagerat beskrivet. Jag har bara fått positiv respons på mitt sätt att vara, men jag inser att jag är annorlunda, jag kan inte och vill inte stå och framföra något som jag "brinner" för på ett sansat sätt. Jag vill förmedla känslan som har förekommit i utvecklingsarbetet till de som lyssnar. 

Leva genom minna sinnen ger mig möjlighet att i alla livets stunder känna att jag lever med liv och lust. Jag känner av hela mitt hjärta. Att detta tar kraft och energi är jag väldigt medveten om och att jag är utbränd är inget konstigt. Om jag skulle vilja leva annorlunda? Jag har en önskan att leva sparsammare med min energi och att jag väljer mina stunder när jag lever fullt ut. Det är väl det som jag arbetar med nu, men mina ledord står kvar och kommer så göra. 






13 kommentarer:

Elisabeth sa...

Jag tänker när jag läser ditt inlägg, som talar så till mitt hjärta, att är det inte så vi alla borde få möjlighet att leva. Ska man betala ett pris för att man väljer att bejaka sina sinnen. Känslorna och våra sinnen gör oss mänskliga. Dina ord är så viktiga. Jag hoppas många läser ditt inlägg. Varm kram.

Anonym sa...

Tack kära Elisabeth, det värmer.

LillaTuss sa...

Jag blir tagen av dina ord. Önskar att vi var fler som kunde leva så. Jag försöker lära mig. Genom mindfullness... men det är sååå svårt och kräver fullt engagemang. Inget som gör sig självt. Jag kan inte tvinga fram tid och engagemang... jag vill låta det komma till mig. Så just nu är det just det jag tränar på... att öppna upp mig och bli mottaglig för engagemang i mig själv och tålamod...

Anonym sa...

Gör det inte svårt och jobbigt, gör det i små steg. Jag började med kroppsscanning en gång om dagen och när jag borstade tänderna och diskade så bestämde jag mig för att vara här och nu och släppa alla tankar. Detta är bra övningar till börja vara här och nu. Tack för dina ord och ha en skön söndag. Kram.

LillaTuss sa...

Tack för peppning. Kursen jag går är på vårdcentralen med deras psykolog. Den heter MBKT - MindfulnessBaserad Kognitiv Terapi - och känns inte 100 för mig. Kanske det beror på psykologen. Känner mig bara stressad av alla hemläxor. Med ett heltidsarbete inom en sektor där hjärnan jobbar mer än kroppen och där jag dagligen ska lösa problem för utsatta barn finns inte mycket energi kvar när jag kommer hem. Då får jag panikkänslor och stressreaktioner för att jag även måste hinna med alla läxor. Visst... jag har min PÅ i botten med nästan dagliga ångestsymtom, men stressad har jag inte känt mig på det här sättet förut.

Nu lägger jag till dig i min följarlista :)

LyckligaPraliner sa...

Titta, dina ord och rader bara flödar fram ur dina fingertoppar också. Visst är det en härlig känsla ändå att de kan göra det. Medan jag läste det du skrivet fick jag ganska snabbt en tanke om att man kan ju bli utbränd. Att känna, uppleva och leva med och av alla sinnen och kanske ibland ännu fler sinnen...tar nog på krafterna också likväl som att de ger kraft. En balansgång. Men om man är en sådan som lever med livet och väljer att göra det kan man nog även hitta, lära sig den balansgången tänker jag.

Så mycket av det du skriver stämmer in på mig. Inte det med fingerfärgen precis men mycket annat :) När jag var tonåring kände jag ofta att mina tankar, fast då kanske det handlade om mognad, var på ett annat plan än många av mina vänners. Det berodde nog till stor del på att min mamma dog när jag var tolv och hade varit sjuk i flera år. Man tvingas som barn lära sig mycket då. Men det gav mig också en stabil grund att stå på, till sist. Samtidigt som jag redan hade en trygg självkänsla och en säkerhet om vem jag egentligen var. Min mama gav mig mer än minnen. Hon formade mig till den jag är idag.


Tror säkert att du en en alldeles underbar och hängiven lärare. Fler borde vara som du. Jag önskar det till mina barn. Men även inom den arbetskategorin verkar det var många som inte orkar och ger upp. Ni gör ett otroligt betydelsefullt arbete ni som ger så mycket till barnen i skolan, ni som orkar fortsätta!

Ann-Louise

Anonym sa...

Kämpa på Fröken Hulda och ta bara kroppscanning lite kort innan du går och lägger dig till att börja med. Det blir inte bättre av att det känns som man inte har tid. Jag har upplevt ditt problem också. Jag har lagt till dig i min blogglista också :) Vi får hjälpa varandra. Kram

Anonym sa...

Tack fina Ann-Louise, dina ord värmer mitt hjärta. Och visst är det så att man kan hitta en balansgång mellan energi in och energi ut. Det är det jag söker hjälp för. Jag längtar till den dagen då jag vet hur jag ska balansera mina energinivåer. Som det är nu så vet jag på ett ungefär vad jag bör göra, men jag får det inte gjort av mig själv. Jag behöver professionell hjälp. Och det ska jag få.

Jag är glad för din skull att din mamma gav en trygg platt form att stå på genom din självkänsla som du har byggt upp. Jag kan väl känna att den har sviktat och sviktar hos mig.

Ninja sa...

Vilken förmåga.....jag har nog Autism (fniss) är väldigt dålig på undertoner och att läsa mellan raderna. Det beror säkert på att vi hade en väldigt rak och öppen kommunikation hemma.

Monica sa...

"Jösses Amanda" vad du är förståndig!!!! Undrar vad jag har för ledord???
Tror att det är ödmjukhet. Samt att leva i nuet och att försöka NJUTA så mycket jag kan av den tiden jag har framför mig.
Var rädd om Dig och du ska veta att jag tänker på Dig!!!
Kram x 100 och puss i pannan.

Anonym sa...

Ninja, alla är vi olika och har våra personliga kvaliteer. Jag är sådan här och det är inget som jag kämpar för att vara, istället får jag ju kämpa nu för att spara mig. Jag har alltså svår att göra något till 70%. 120% annars får det vara. Går inte att leva så i längden. kram

Anonym sa...

Du goa Kloka Monica, du är nog precis som jag och lever genom dina sinnen. Kanske sparsammare med energi än jag men ändå genom sinnena. Det är i alla fall vad jag "läser" ut genom min kontakt med dig genom åren. En konstnärssjäl jajamensan.... Jag tänker på dig också mycket. Kram kram och soliga tankar

Byronesse sa...

Tack Marie-Louise för din fina blogg och dina kloka ord! Jag är så glad att jag jittat min väg hit och kommer titta in här fler gånger:-)

Kram
Emma