Att Begränsa Sig Själv

 

Att begränsa sig själv av rädsla för det okända är bekant fenomen för mig. Jag försöker att hålla mig till framtidsutsikter, reflektioner kring för och emot och framför allt vad jag kan vinna på att våga. Jag fundera över vad som är just automatiska tankar hos mig. Dessa dyker upp för att skydda mig från fara. 

 

Men min tankemodell är inställd på att fara, är livsfara, därför basunerar den så hårt och gör att mina steg framåt kan begränsas kraftigt om jag skulle lyssna.Och som jag har lyssnat genom åren, oj oj oj.

 

Jag har lärt mig att så är fallet med mig och det gör att jag har fått visst frirum att utsätta mig för lite smärta och rädsla just för att vinna stort i slutänden. Jag kan förändra och påverka genom medvetenhet om hur jag själv fungerar.

 

Men att hålla andan uppe och siktet klart är svårt alla stunder, lätt faller jag ner i de automatiska tankarna och humöret sänks och jag blir rädd och drar mig inom mig själv. 

Tankar som; 

- Kan verkligen jag?

- Vad händer om? 

 

blir stora orkestrar i mitt huvud och en sådan dag ångrar jag steg jag tagit framåt och backar i min försiktiga dans fram i livet. Men nu har jag en chans att påverka mina automatiska tankar genom att göra om och göra på annat sätt och det ska jag göra trots att jag är livrädd. Att visa mig själv att allt är inte katastrof och dödshot ger mig möjlighet att ta mig ur dessa tankemodeller som har begränsat mig genom livet. Det kan göra mig lite friare, mindre rädd att prova nya saker och riktningar i livet och kanske i förlängningen lyckligare.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 

Kram Marie-Louise 

 

Är Ambitioner Bara Till Godo?

Jag funderar över ambitioner i livet. Ambitioner kan man ha inom många områden och oftast är de av godo. Håller ni inte med? Att ha ambition gör att du driver dig själv framåt, lite längre, och kanske över dina egna förväntningar på dig själv.

 

Men varför har man ambitioner? Är det just för att vi är en del av samhället och vi i och med det är en kugge i kugghjulet som ska driva samhället framåt? Har alla ambitioner eller är vissa födda utan?

 

Jag har höga ambitioner vad jag än tar mig för. Detta förstår jag är en fördel som yrkeskvinna och även som medmänniska på denna jord. Men när blir ambitionen din fiende?

- jo, när du i ditt driv har gjort dig själv sjuk och dränerat dig själv på alla dina resurser.

När jag nu försöker komma tillbaka efter lång sjukdom, så i kullkastar mina ambitioner mig gång efter gång. Det är som om jag ger mig själv en liten utmattning om och om igen i min stora utmattnig, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag driver mig att göra större framsteg, fortare, längre, bättre i vad jag än företar mig. Det jag försöker mig på just nu är på inget sätt några stora ovationer utan mer att komma igång med rörelse till exempel. Just för att det får mig att må bättre.

 

Jag började med att se till att jag skulle röra mig lite varje dag och inte tänka på så mycket mer en att läka. Men strax har jag i min ambition, dragit iväg med mig själv så att uppdraget gå över styr. Jag gör mig själv utmattad och det innebär att jag hamnar tillbaka i soffan med en stor mur framför mig. En mur som tillsynes är omöjlig att ta sig över.

 

Jag hade ett intressant samtal, med min arbetsförmedlare på arbetsrehabiliteringen på af igår, just om detta. Ibland är inte ambition bara av godo. Ambitionsnivån bör förändras för att inte dränera mig om och om igen. Men det är en svår förändring på grund av att det är ett av mina personlighetsdrag. Jag är en ambitiös person i botten.

 

Så likväl som jag behöver hjälp med att finna hur mycket och på vilket sätt jag klarar av att arbeta så behöver jag minst lika mycket stöttning och hjälp att hitta nivån och strukturen i min vardag. När sjukdomen slår till bör man dra ner på "måsten" och fundera över vad som bör prioriteras i sin vardag. Där tappar man både struktur och rutiner för ett tag. Just för att det är nödvändigt. Men när man ska hitta tillbaka till en viss nivå på struktur och rutiner så saknas, i alla fall i mitt fall, en inre drivkraft och förmåga att skapa dessa mönster igen. Och i försök att återskapa dessa så kommer min ambition och skälper mig om och om igen.Jag vill för mycket på en gång.

 

Ett behov av träningsledare gör sig synlig. Just för att inte driva på för mycket och för fort, utan få hjälp i lagom små steg så att varje litet framsteg blir en seger och inte ett misslyckande igen och igen.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

 



I Vemodets Grep

Finns inget att klaga på men ändå kommer den förlamande sinnesstämningen krypande som en slämmig organisk massa. Den klänger sig upp längs benen och kryper sakta sakta längre upp på min lekamen. Samtidigt letar den sig in och tar över mitt inre genom att ge hjärtat extra hopp och gör andningen tung genom att krympa andningsapparaten. Jag kämpar att dra varje andetag och tårarna tränger i ögonvrån. 

Varför känner jag mig så här? Varför tar detta vemod över mitt liv, känslor och tankar? 

Jag ser med förnuft på det faktum att andra omkring mig kämpar likväl, de kan ha det sämre än jag och större motgångar att brottas med. Jag har ett fint hem, underbara ungar som förgyller min dag. Jag tar mig fram i livet på ett två-hjulat fordon och vinden fångar mitt hår, det känns som jag lever i det ögonblicket. 

Men lika fullt har vemodet mig i sitt stadiga grepp, den tar bit för bit av mig och jag drunknar i detta tillstånd. Det är som att befinna sig i kvicksand, hela mitt väsen sjunker bit för bit och jag kan inte göra något åt det. Jag har kämpat på alla sätt jag kan. Jag har letat efter lyckan i alla vrår jag känner. Jag har öppet tagit emot alla metoder som erbjudits mig. Men inget räckte, inget hjälpte. Vad göra nu? 

Hoppet är det sista som överger en, när lämnar det min själ? Vad finns kvar då? Är det hoppet som gör att jag fortfarande går upp ur sängen varje dag? Är det hoppet som får mig att äta varje dag? Är det hoppet som håller mig kvar? Är det hoppet som ger mig signaler om att miljöombyte kommer öppna nya möjligheter. Är det hoppet som får mig att tro att det är dags att bryta upp? Men vad talar för att det blir bättre egentligen. Vad talar för att jag blir mindre ensam i en miljö med färre nära och kära. Jag är så ensam ibland här mitt bland mina nära och kära. 

Kommer förlamningen släppa och på det viset ge mig ett nytt liv eller är det bara fantasier som leker ta fatt i mitt huvud.

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Kram Marie-Louise

Drivkraft

Jag fick frågan i förra inlägget; - Vart får jag min drivkraft ifrån? Det är en viktig fråga och även viktigt för mig själv att fundera över. För visst har jag en drivkraft någonstans. Jag har varit sjuk länge, jag har kämpat mot det faktum att jag är sjuk i många år. Jag har kämpat på och trott att lite vila gör att jag kommer på banan igen. Men så var ju inte fallet har jag nu insett. 

Jag har funderat ett tag om min behandling har hjälpt mig under den här våren eller inte. Många tankar fram och tillbaka. Har jag blivit bättre? Eller har jag backat i min tillfrisknad? 

Igår ställdes jag inför en uppgift på behandlingen som ställde allt detta på sin spets. Det blev väldigt tydligt att jag gått framåt, men kanske inte som man förväntar sig. 

Vi fick gå igenom de bilder vi målat under den här våren och plocka fram de bilder som på något sätt berörde oss. Vi skulle därefter berätta för varandra vad vi tänkte om de bilder vi valt. Jag insåg när jag ser bilderna jag målade i början av behandlingen att det fanns en forcering inom mig, snart så, i morgon är jag nog frisk och då kör jag på som vanligt.Jag fick faktiskt en känsla av arrogans kring de första bilderna. Det som hänt med de senaste bilderna och inom mig samtidigt är att jag hamnat i ett lugn och i omtanke om mig själv. Jag läker, det tar tid och jag är oviss om framtiden men för första gången så är jag inte stressad över ovissheten. 

Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att den kommer bli bra på något sätt. Jag är trygg i att jag måste vara där jag är nu, jag tar små steg framåt, jag läker. Det här har hänt med mig under den här våren. Jag har accepterat att detta faktiskt hände mig, jag blev utmattad, jag blev sjuk. Men det är inte hela världen.Jag är inte värdelös. Jag lever trots allt. Jag inser att jag måste få tid att läka och att jag har förändrat mig och min syn på hur jag ska förhålla mig till mig själv, livet och arbete i min framtid. 

Detta är här jag hittar min styrka. Tron på mig själv och min förmåga. Sedan har jag massor att arbeta med. Jag lever dagligen med oro, rädslor av olika slag och vanmakt. Men jag försöker dagligen glädja mig i det jag har runt mig och där hjälper mina barn, nära och kära och fotograferingen till mycket. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

På Cykel Genom Stan

Idag bar cykeln och jag iväg genom staden längs alla cykelbanor. Jag hamnade på gator som väckte barndomsminnen och jag stannade en stund och återupplevde all aktivitet som förse gick som barn. Vi hade skolan i bottenvåningen, gräsmattorna var rena gymnastiksalarna där vi hjulade, stod på händer och gick ned i brygga hela kvällarna. Vi hade gårdsfester med femkamp och ponnyridning. En parklek som var öppen på somrarna där man kunde springa i dusch på gräsmattan, låna en lekstuga och leka affär eller bara gunga. Efter lunch läse lektanten saga på gräsmattan och det var ljuvliga stunder. Jag behövde besöka dessa platser idag kände jag trots att jag inte har haft en tanke på att ta mig dit. Men behandlingen som jag går på gav nog mig undermedvetna signaler. Det var skönt att se och nästan höra alla barnens skratt och röster. 

Jag cyklade vidare genom områden som ledde mig till min dotters praktikplats och gick in och tog en fika med henne innan jag fortsatte hemåt igen. Jag är glad för min rörliga kropp, att jag kan ta mig framåt i rörelse och att jag har en cykel som hjälper mig att ta mig fram längre sträckor. Det blev 1,8 mil i dag. Nu känns det härligt i kroppen. Får se vad det blir i morgon. :) 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Fokus På Det Friska

Igår fick jag ett trevligt recept, i min brevlåda, från min läkare. Hon har skrivit ut promenadträning på recept. Jag gillar tanken att fokus skiftar från symptom och sjukdom till mer friskvård och att bejaka hälsan. Vad tycker ni? Jag blev i alla fall glad och eftersom jag själv har tänkt om och fokus ligger på rörelse så blev det två i en smäll liksom. Jag blev mer sporrad. 

En annan sak som sporrade mig var just promenaden igår kväll som jag gjorde med min syster. Hon har för ett år sedan gjort en magoperation och haft det tufft att gå i spåret tidigare men igår gick det galant för henne. 

Min dotter blev för ett antal år sedan diagnostiserad för kronisk inflammation på insidan av hennes fötter. De lutade inåt och hon skulle för alltid behöva ha inlägg i skona och alltid värk. Men hon började träna och idag är hennes fötter raka, utan värk och ingen inflammation. Jippi! Detta sporrar mig. Fokus på det friska och det vi klarar av och med det så ökar möjligheten till vad vi klarar av över tid. 

Jag fick födelsedagspengar och för dem har jag unnat mig nya träningskor och kläder, känns bra att ha kläder som andas. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Rörelse, Rörelse Och Åter Rörelse

Jag ändrar perspektiv och fokuserar på rörelse i alla dess former. Jag hade en underbar cykeltur med min finaste vän igår. Vackert väder följde oss på vår väg och vi hittade en plats som var perfekt för att fika och fotografera på. Ååå, sedan cyklade vi längs en gammal landsväg med åkrar och skogsdungar på vägen hem. Hästar och traktorer kantade vår väg. Detta kommer vi göra om, var så säker. 

Sedan har jag varit ute på olika varianter av skogspromenader, snabb powerwalk med dottern, jag flåsandes i hennes hasor, snabb promenad med pappa och sedan en långsam och fin promenad med mamma och hennes hund. Vi hade så mysigt. 

Jag fortsätter i detta spår och  fokusera på rörelse, inte grubbla så mycket och älta och skapa ångest. Allt blir bättre om jag kommer i form och har fysisk stabilitet, så stabil jag kan bli. Finns väl egentligen inga gränser där, tänker jag. Vi får se vart jag landar. 

Ta hand om er och glöm inte att andas

Råd Och Rön

Hej

Jag har fått problem med att lägga upp bilder här i inläggen, vilket är tråkigt eftersom jag gillar bilder. Idag vaknade jag med migrän, jag har lite olika strategier att tillgå när jag försöker få bort den. Idag fungerade inget av dem vanliga strategierna så till sist blev det en rask skogspromenad som bet på värken. Jag kämpar med ganska mycket just nu, behandlingen jag går har ruskat om mig rejält vilket ger ordentliga gungningar i mitt inre. Behövligt är det säkert men jag behöver verkligen hjälp att hitta mitt fotfäste igen. 

Sedan har jag insett att jag har helt fel självbild, denna bild är väl mer överensstämmande med hur jag såg ut för ungefär 4 år sedan. Varje gång jag passerar en spegel så hajar jag till över vem det är innan jag inser att det faktiskt är en bild av mig själv. Droppen blev idag när min dottern tog en bild på mig och sonen när jag försöker fånga sopbubblor med min kamera som sonen blåste. Jag ser höggravid ut! Jag skämtar inte, en mage som står rakt ut. 

Detta skapar kaos i mitt huvud för jag tycker att jag så länge försökt gjort något åt detta faktum, jag var till och med på en alternativ behandling som påpekade att jag var gluten- och laktosintolerant och nu när jag byter kost skulle jag få kilona att rinna av mig. Inte då, jag har nog snarare fått på mig några till sedan i mars. 

Men vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag har tröttnat ur på alla idéer om hur man ska komma i normalvikt. Från och med nu gör jag som så här. Jag äter mindre och rör mig mer. Punkt! 

Hur det än blir med vikten så är det bra av andra anledningar att röra på sig, så nu ska jag bara göra det. Slänger ut alla tankar om råd och rön när det gäller näring. Vi får se hur det går. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

L Som I Lycka

Jag vill rekommendera denna film som jag länkat till nedan som gjorts av kvinnan till höger på bilden ovan. Hon har under fem års tid filmat och följt sina väninnor som tillsammans med henne själv gjort olika livsval i livet. Intressant, tankeväckande och varm film. Filmen sätter spetsen på vad är lycka? och hur vill jag leva mitt liv? 

 Det finns nog många anledningar till varför jag blev tagen och berörd av denna film. Jag är inte färdig eller om jag ens har börjat tänka på mina livsval? Jag är fortfarande obearbetad i många delar i mitt liv. Jag inser att jag kommit till vissa insikter som även belyses i filmen. Se den, kan jag bara säga.

Länk till filmen L som i lycka

Ta hand om er och kom i håg att andas

Någon Sa Till Mig; Jag Brukar Inte Ta Mig Själv På Så Stort Allvar.

Jag har en hel del att bearbeta just nu och det snurrar ganska kraftigt i huvudet. Därför blev behovet starkt att sätta pränt på det här. Dels har jag en konflikt som ska lösas och jag vet inte vart det bär. Dels har jag en ekonomi som inte är den bästa - skulle därför behöva flytta in i mindre bostad men känns övermäktigt att tag i just nu. Sedan går jag på min gruppbehandling med kroppskännedom, bildterapi och samtal och den kräver sin sak. Finns en anledning till att jag går den, det finns helt klart saker jag behöver arbeta med inom mig. Sår, hinder och trösklar som jag behöver bearbeta, acceptera och lämna bakom mig. Till veckan ska jag redogöra för mitt liv och det som har varit viktiga händelser. Svårt svårt svårt är bara förnamnet. Jag har vänt och vridit på mig i huvudet, i texter, i bilder och skisser jag kommer liksom inte ned i det väsentliga. Jag blir näst intill tokig. Sedan min andra behandling som innebär kostomläggning och utrensning av alla gifter i kroppen. Den har så här långt gett mig mycket. Jag är värkfri så gott som, jag har fått en renare kropp, en renare tanke men på vägen en massa abstinens. Till veckan har det gått 14 dagar alltså bör jag komma in i fas två av läkning och allt mindre "biverkningar" Jag mår bra av att byta kost och att känna mig klarare och renare om det i sin tur ger mig en friskare kropp både fysiskt och mentalt är jag den första som jublar. 

Men det är lite mycket nu och jag blir lite handlingsförlamad i det faktum att jag inte vet vilket håll jag ska vända mig. Men fokus är arbetet inför nästa vecka och att grotta ned mig i livshändelser och livsscheman. Men jag börjar den här dagen med en dusch och fika i fina vädret men en fin vän. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

Dags För BeHandling

Som jag har längtat, men i morgon är det äntligen dags. Dags för min behandling som ska få mig på benen igen för att aldrig mer falla. Hoppas jag i alla fall. Kroppskännedom, bildterapi och samtal i grupp under 20 veckor och 2,5 h per gång. Denna vecka är det tyngre att arbeta. Mycket mycket rädsla och ångest bor i min kropp ,så det kommer bli så nyttigt att få ta upp och bolla dessa tankar med gruppen. Jag fick en förklaring på vad jag känner, men inte kunde sätta ord på själv, min goa fina vän sa: 

- En identitetskris hamnar man i när man känner att hjärnan inte fungerar som den bör och det gör den inte efter en utbrändhet. Rädsla och ångest skapas för att man inte kan lita på sig själv längre och att man samtidigt ska leva upp till förväntningar på jobbet. 

Precis så känner jag. Men jag kämpar på.

Jag älskar när jag hittar sådana här foton i min samling. Jag blir kär i vissa lite extra mycket och denna bild talar till mig i sin enkelhet. Avskalat, dovt, men ändå med en känsla som berör.

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

Mind Map Inför 2013

Näst sista dagen på år 2012 och jag har funderat på vad jag vill med 2013. Jag vill fylla mina dagar med sådant jag mår bra av utan att sätta upp massa löften och krav på mig själv. Så det blev en mindmap. Jag har gjort bilder för varje aktivitet som jag vill ha i mitt liv för att få livskvalité sedan en tillhörande bubbla där jag kommer fylla i när jag har tillägnat mig en av aktiviteterna. På det sättet kan jag bara se positivt på det. Inte något oj, det blev bara tre gånger som jag promenerade den här veckan av 7 rutor eller något sådant. Här blir det tre pinnar alltså framgång. En vecka kommer alltså inte se lik den andra men så är livet. Men mapen kan ge mig en hint om vad jag gjort bra och vad jag slarvat med för min egen livskvalité. Då kan jag tänka lite mer på det nästkommande vecka utan att jag ska känna mig dålig på något sätt. 

Detta kommer bli en framgångs map. Där jag ser mina framsteg och enbart dem. Jag kommer alltså inte ge mig själv löften om nu ska jag bli så här duktigt från den ena dagen till den andra. Men jag vet att jag mår bra med dessa aktiviteter i mitt liv alltså kommer jag se till att utöva dem. 

Hur kommer ni göra inför nyår? Löften, ickelöften? Ta hand om er och kom ihåg att Andas. 

Ett År Har Passerat På Bloggen, 12.12.12, SammanFattar

Tina P Jönsson har tagit bilden

Idag är det en STOR dag av flera anledningar. Jag har bloggat på denna blogg i exakt ett år idag och min och Tinas bok Hitta din plats, andas in har publiceringsdatum idag; 12.12.12. Dessutom firar min syster och hennes man 26-årig bröllopsdag idag. Grattis till dem <3

Igår uppmanade jag att, stanna upp och reflektera över sina framsteg då och då, på min gilla sida på fb så idag vill jag passa på att summera vad som hänt detta år som gått i bloggen och därmed i mitt liv utan att bli för långrandig.

Vad har hänt på ett år

• Har arbetat med mindfulness och att vara medvetet närvarande. Har därmed upplevt alla årstidsskiftningar starkt m m 
• Har insett att jag lever genom mina sinnen och att andningen bär mig genom livet
• Har arbetat med meditation och funnit mitt inre jag. Lärt känna mig själv och börjat tycka om mig själv. 
• Utvecklat min fotografering
• Startat min gillasida Ego Spiro Spero, där jag delar ett fotografi per dag med tänkvärda ord. 
• Upptäckt och hittat hem i min högkänslighet. Många frågor besvarades genom detta. 
• Hittade forum om högkänslighet och där igenom otroligt fina vänskaper.
• Läst många självhjälpsböcker, bl a "Drunkna inte i dina känslor" och "Älska dig själv" 
• Tänjt på mina gränser att resa på egen hand till nya platser. 
• Genomgått en utredning för min utbrändhet och fått diagnos Utmattningssyndrom med Fibromyalgi
• (Ska genomgå en behandling till våren med samtal och basal kroppskännedom)
• Skrivit en bok, "Hitta din plats, andas in" med Tina P Jönsson
• Startat min hemsida Ego Spiro Spero som Linda Karlzon har skapat tillsammans med min logga. 
• Öppnat min webshop Ego Spiro Spero och därmed tryckt upp kort av mina fotografier
• Skapat en promofilm om vår bok "Hitta din plats, andas in" som finns på youtube
• Fått vår första recension på vår bok, som finns att läsa på Hsp Arena. 

Allt detta har skapat stor livsglädje hos mig och jag har hittat hem till en balans i livet som jag hoppas kunna ta vara på när jag nu i januari börjar arbeta så smått igen. Jag har givetvis lyfts oerhört mycket av alla era kommentarer och stöd som ni gett mig under året. Nu kör vi på ett till år. 

Nästa år känns som mitt år och jag ser fram mot nya utmaningar och framsteg. Det jag ska ta på fullaste allvar framöver är att lyssna till mig själv när jag påbörjar mitt arbete och sedan komma igång med rörelser och motion så smått. Sedan givetvis fortsätta med mindfulness, meditation, andning, fotografera, skriva och utmana mig själv. 

Ta hand om er och kom ihåg att Andas. 

Roller Och Sanna Jaget

Jag funderar en hel del på det här med vad man ger ut för intryck om sig själv till sin omgivning och hur väl den personen stämmer överens med vårt inre jag. Jag insåg att jag direkt när jag kom till jobbet i måndags föll in i min vanliga arbetar-Marie-Louises-roll, en person som inte sitter still, inte låter tiden gå utan utnyttjar tiden och är effektiv och idérik. 

När jag för en tid sedan var på ett samtal om mitt behov av att hitta verktyg för att ändra min vana att prestera till 120%, inte veta gränser och vara duktigt flicka, så sa hon just så att vi lever upp till den bild av oss som vi lärt oss visa för världen och glömmer gärna bort det lilla barnet i oss. Efter en tid är det vardagsmat att vara den person vi har skapat och vi glömmer bort det lilla barnet. Tystad och bortglömd sätter sig det lilla barnet till rätta inom oss och försöker orka med det jag själv ställer upp som krav och förväntningar på mig själv. När inte det lilla barnet orkar längre börjar den göra sig påmind på olika sätt. Genom stress, värk, fysiska sjukdomar, gråt, utmattning osv. Nu är det dags sa samtalspartnen till mig att lägga undan den Marie-Louise som du visat för världen allt för länge och vända din uppmärksamhet inåt ett tag. Ta hand om det lilla barnet, vårda det, lyssna på det, visa den kärlek som om den var din bästa vän. Bli det lilla barnet igen. 

Jag gick hem med de orden i mitt huvud och undrade hur detta skulle gå till? Vem är jag? Vem är det lilla barnet och vart finns hon? Tomhet, total förvirring och mycket gråt följde efter det samtalet. I mina ögon var jag ingen utan prestation. Att vara någon var att vara bästa Mamma, fru, älskarinna, lärare, utvecklare, vän, dotter, syster osv. Om jag inte skulle vara någon av dem, vem var jag då? Att inte ha en roll att falla in i var både skrämmande och totalt förvirrande. Söka i tomheten inom mig efter något som var Marie-Louise utan något annat än att vara människa och kvinna, naket och ärligt, var inte lätt. Jag har alltid haft en grundplattform att stå på i värderingar krig moral och etik och när det gäller jämlikhet. Men mer än så visste jag inte. Men det var där jag fick börja och jag letade och mediterade och andades och fotograferade och vandrade i skogen och tiden gick och snart började den lilla flickan i mig le. Jag började le tillbaka och vi två började konversera. Ibland väldigt motsträviga och jobbiga samtal men ibland bjöd hon upp till dans och vi gjorde snöänglar tillsammans och skrattade tillsammans. Efter många månader har jag mirakelöst faktiskt både hittat henne, vårdat henne och blivit henne. Jag har mediterat på sådant sätt att jag som vuxen hittat mig i olika åldrar där jag känt mig otrygg som barn och på så sätt tagit hand om henne och sagt att allt är bra och hon kan vara trygg. Läkande! Jag hör mig själv idag, min inre röst är högre än det yttre bruset. Men jag behövde bara öppna dörren till jobbet som sagt för att återvända till arbetar-Marie-Louise. Vad göra nu? 

Hur hittar jag balansen och hur ska jag visa de andra och mig själv att jag inte vill vara arbetar-Marie-Louise längre, jag vill vara Marie-Louise rätt och slätt. En människa som lärt sig att duga utan prestation, en människa som inser sitt värde utan att vara på topp i varje stund. Hur hittar jag hem i det och hur bryter jag vanan att träda in i den osunda "rollen" bara jag stiger in genom dörren på jobbet?

Nu ska jag åka ned till jobbet igen och se om jag kan lära mig att vara mitt sanna jag, medvetenhet om problemet brukar vara ett effektivt verktyg. Jag tror också att den som kommer ha svårast att acceptera mitt förändrade sätt är jag själv trots att jag vet att det i längden är bäst för mig själv att vara mitt sanna jag i alla lägen. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Äran Att Få Vara Månadens Bild

Kommer ni ihåg att jag pratade om att jag hade fått två förfrågningar som handlade om mina bilder? Ja, idag kan jag presentera den andra roliga förfrågningen. Jag är idag månadens bild på Punctum Saliens. Elisabeth som driver sidan lyfter kreativitet och skapande på sin sida och gör ibland olika presentationer av människor som på något sätt skapar i sin tillvaro. Idag presenterar hon mig och mina bilder. Jag är oerhört glad och tacksam att hon vill göra just det och att hon känner att jag på något vis bidrar med mina bilder.

Den första förfrågan har jag redan berättat om. En artikel om mig och min resa samt mina bilder i tidningen Ascala som ges ut den 26 september.

För övrigt har jag inte tagit hand om mig så bra den här helgen. Två sena nätter och jag är så trött så hälften vore nog. Jag ska försöka träna idag för att jag mår bra av det, känner mig stärkt och får energi men så mycket mer blir det inte idag. I morgon börjar arbetet och då vill jag vara pigg. Jag hittade ett inlägg om arbetsförhållanden och högkänslighet som jag tänker ta med mig till mitt arbete som ett verktyg. Titta gärna in här. Jag har redan nu haft en dialog med min rektor om behovet av micropausar och tystnad så det ser ut som jag kommer få eget rum. :) Vilket är väldigt glädjande, för tillbaka i tiden har jag oftat inte klarat av att koncentrera mig i arbetsrummet med andra kollegor så det har inneburit att jag tagit med mig mycket jobb hem. Nu har jag chansen att få arbeta på arbetstid och vara ledig den andra tiden. :)

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Lagom Dos

Det blev ingen resa för mig, kroppen sa ifrån och jag är bättre på att stanna upp och lyssna till kroppen så det blev en lugn helg här hemma och ladda för att börja jobba på måndag. Det känns bra och jag ska vara rädd om mig. Att ta emot utmaningar som dyker upp och tänja på sin trygghetszon är bra men det måste ske i lagom doser. Den här veckan räckte det med mötet med Fk, träning och förberedelse för arbete. 

Jag har blivit ombedd att länka till en av mina läsares inlägg om att hjälpa med det man kan och självklart gör jag det. Gå gärna in här och läs om detta.

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Tänja På Trygghetszonen

Ja, så var då mötet som jag bävade över överstökat och allt gick smärtfritt. Inga hot om ekonomisk ruin ännu i alla fall. Jag går framåt och i morgon åker jag till havet igen. Jag har förmånen att få besöka en nyfunnen vän vid västkusten och det ska bli några härliga dagar. Att jag utmanar mig gång efter gång att resa ensam, att ta bilen och åka på tripper över Sverige är bara ett plus. Tänja på trygghetszonen har varit mitt mål länge och under detta år har jag åstadkommit tre långresor på egenhand.  Jag ser en ljus framtid framför mig, där jag berikas av otrolig vänskap och upplevelser och allt detta bara av att vara öppen och positiv till det som kommer i min väg. Att attraktionslagen gäller kan vi sia om hit och dit, men jag anser att jag upplever mer och mer händelser av positiv karaktär ju mer positiv och trygg i mig själv jag blivit. Det som jag vill ha kommer i min väg som en möjlighet, om jag tar tag i möjligheten är mitt val och hittills har jag gjort det. 

Jag packar dator, kamera, baddräkt, gummistövlar och tankar bilen och drar och det i sig är en härligt frihetskänsla och en stor förmån. Jag är tacksam för livet jag lever här och nu. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Förändringar Skönjas I Horisonten

Jag kan skönja förändringar i horisonten och det är bara positivt. Idag har jag pratat med teamet som jag har blivit remitterad till och de ska köra igång en utredning på mig om en vecka. Det innebär att jag kommer utredas och behandlas efter en plan som vi kommer fram till och resultatet är att jag ska ha möjlighet återgå till arbete utan fler återfall av utmattningar. Utredning och behandling tar ungefär ett halvår och kommer kräva min energi, så hon ansåg att jag bör göra små och trygga arbetsuppgifter på arbetet om jag skulle tillbaka redan nu. Låter för bra för att vara sant att jag ska få hjälp med att hitta fotfästet i livet. 

I morgon har jag möte med FK och min chef och vi ska lägga upp en plan, med denna information som jag fick idag så kan det bara bli en bra lösning. Sedan på torsdag träffar jag läkaren för att berätta vad vi har kommit fram till när det gäller sjukskrivning. I många år såg jag klart ungefär en decimeter framför mig och resten var tunnelseende och suddigt, detta för att jag var så utmattad och energilös så tillvaron var allt annat en positiv. Idag ser jag kanske inte längre än en decimeter klart men det dimmiga är idag ljuset som ropar på mig. Livet som säger kom och ta för dig av allt det goda.

För tre år sedan rasade min värld genom att jag var utmattad och mitt äktenskap gick i krasch, idag är jag glad för allt det tunga som hänt mig för jag hade inte varit här om jag inte gjort denna inre resa som jag har gjort de senaste åren. Jag tror på livet, kärleken och lyckan igen. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Nytta Med Struktur

Struktur är viktigt för att ha något att hålla sig till som högkänslig. Rutiner som gör att vardagen rullar på utan att allt behöver innebära massa energiutflöde. Vissa saker bör gå på rutin, hur tråkigt det en låter. Jag har inga rutiner och struktur just nu och har inte haft under min sjukdomstid. Under lång tid medan jag arbetade hade jag inte heller rutiner mer än att komma till jobbet och göra det jag skulle. 

Detta försöker jag ändra på väldigt sakta nu. Jag vet allt jag ska göra för att ge mig ett rikt liv, jag har alla verktyg, det inser jag när jag skriver min bok. Men jag har inte byggt upp rutiner kring dessa. Det ska jag göra så sakteliga under hösten. 

Första steget; min medvetna andning - där är jag hemma.
Andra steget; regelbunden träning - det jobbar jag med och det börjar kännas bra.

Framtida steg:
Tredje steget; regelbundna måltider
Fjärde steget; dagsrutin, med bäddning och plock osv.
Femte steget; veckorutiner kring städning och handling
Sjätte steget; egentid med meditation varje dag

Bara för att jag har skrivit upp dessa nu innebär inte det att jag ska fixa det här på en vecka, nej det är långsiktiga mål men ändå målmedvetna. Jag vet att jag kommer må mycket bättre om jag får rutin på detta och jag kommer kunna lägga in återhämtningspausar efter mina rutiner. Det som har bråkat med mig förut är att jag har känt stort misslyckande över att jag inte fixat detta och allt på en gång. Lagt mycket fördömande över mig och straffat mig genom att inte orka som alla andra. Idag vet jag bättre, jag vet varför jag inte orkar som andra, varför jag behöver mycket egentid och pausar. Men som det är nu kan jag inte lägga in några pausar, för jag har bara pausar hela dagarna. Jag sitter fast i ett inget-göra-alls. Så nu blir det ett bättre jag så sakteliga fram över, med start med regelbunden träning. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas

Glädjepluttar Skuttar Runt

Jag känner framtidstro igen och det gör mig glad. Vaknar med ett leende, boken går framåt. Jag har möte med min chef idag och jag har en plan. Jag känner glädjen spira i min kropp och jag vill dansa. Jag är tacksam för mitt liv och det innehåll som livet har. Jag har kommit igång med träning med en sträng plan om ingen annan aktivitet de dagarna. Jag har så fina vänner i mitt liv, kanske ska jag hälsa på en av dem nästa helg. Livet är rikt och härligt, det bör firas med en glädjedans eller hopp i sängen eller hoppa i vattenpölar. Högkänslig som jag är har jag förmågan att bli hänförd och jag tillåter mig att spreta ut åt alla håll för jag är stolt över den jag är med alla mina känslor hit och dit. 

Dagen har inbringat en stund i tystnad med kaffe och meditation om medkänsla om mig själv. Vidare har jag fortsatt med tankar om innehåll i boken och läst era bloggar. Jag fylls med gladpluttar och nu väntar dagen men innan en dusch. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas