torsdag 20 juni 2013

I Vemodets Grep


Finns inget att klaga på men ändå kommer den förlamande sinnesstämningen krypande som en slämmig organisk massa. Den klänger sig upp längs benen och kryper sakta sakta längre upp på min lekamen. Samtidigt letar den sig in och tar över mitt inre genom att ge hjärtat extra hopp och gör andningen tung genom att krympa andningsapparaten. Jag kämpar att dra varje andetag och tårarna tränger i ögonvrån. 
Varför känner jag mig så här? Varför tar detta vemod över mitt liv, känslor och tankar? 

Jag ser med förnuft på det faktum att andra omkring mig kämpar likväl, de kan ha det sämre än jag och större motgångar att brottas med. Jag har ett fint hem, underbara ungar som förgyller min dag. Jag tar mig fram i livet på ett två-hjulat fordon och vinden fångar mitt hår, det känns som jag lever i det ögonblicket. 

Men lika fullt har vemodet mig i sitt stadiga grepp, den tar bit för bit av mig och jag drunknar i detta tillstånd. Det är som att befinna sig i kvicksand, hela mitt väsen sjunker bit för bit och jag kan inte göra något åt det. Jag har kämpat på alla sätt jag kan. Jag har letat efter lyckan i alla vrår jag känner. Jag har öppet tagit emot alla metoder som erbjudits mig. Men inget räckte, inget hjälpte. Vad göra nu? 

Hoppet är det sista som överger en, när lämnar det min själ? Vad finns kvar då? Är det hoppet som gör att jag fortfarande går upp ur sängen varje dag? Är det hoppet som får mig att äta varje dag? Är det hoppet som håller mig kvar? Är det hoppet som ger mig signaler om att miljöombyte kommer öppna nya möjligheter. Är det hoppet som får mig att tro att det är dags att bryta upp? Men vad talar för att det blir bättre egentligen. Vad talar för att jag blir mindre ensam i en miljö med färre nära och kära. Jag är så ensam ibland här mitt bland mina nära och kära. 

Kommer förlamningen släppa och på det viset ge mig ett nytt liv eller är det bara fantasier som leker ta fatt i mitt huvud.


Ta hand om er och kom ihåg att andas

Kram Marie-Louise

3 kommentarer:

MyStory sa...

Du skriver så vackert och poetiskt och jag blir fångad av din text. Kan hända är det så att du drabbad av en så kallad medelålderskris? Då känns allt i livet bara helt fel trots att det finns en massa saker som är bra. Sköt om dig min vän!
Kram

Elisabeth sa...

Ja, så underbart vackert. Varm kram och var rädd om dig.

Anonym sa...

Gråt! Det är bra att vara i kontakt med känslor och låta dom få utlopp. Jämförelser med hur andra har det elr hur bra man har det är TANKAR. Försök att släppa. Fokusera på din kropp. Låt naturen heala dig. Inte bara dina sinnen. LÅt dina celler få ta del av det med, så att dom kan få heala dig och ge dig den energi du behöver. Ät frukt och grönt och ingenting annat.