Vi Lurar Oss Själva

Varför är det så svårt att leva för många människor? Jag ser en intervju med Leif GW Person på tv4´s morgontv och inser att han får stor ångest över all uppmärksamhet det innebär att släppa en bok. Han behöver återhämtning och finner den på en stubbe ute i skogen under jaktsäsongen. Han har även strategier för att balansera alla sociala intryck genom året. Dricker alkohol under perioder och kommer tillbaka igen. Jag känner med honom och känner igen mig i honom fast min ångest tar sig andra uttryck. Men han beskriver inte bara sig själv när han sitter där och lämnar ut sig själv, han beskriver en väldigt stor del av mänskligheten. Samtidigt som detta spelas upp för mina ögon har programmet mingeltema, Leif avskyr precis som jag att mingla, med allt vad det innebär. Samhället signalerar att vi ska älska att knyta nya kontakter, dela ut visitkort på fest och "varmprata" som mingelexperten uttrycker sig. 

Samhället stressar människan och som Strindberg uttryckte det; 

- Det är synd om människorna! Ja, banne mig är det inte så att det är lite synd om oss. Hur ska vi orka följa med strömmen av socialisering i alla former, förverkliga oss själva flera gånger under ett arbetsliv och sträva efter något som jag anser finns inom oss alla bara vi stannar upp och kliver av karusellen. 

Jag är snart allergisk mot alla tekniska prylar som ska underlätta vår vardag och budskapen duggar tätt över oss att vi inte kan leva utan dessa. Att bedriva undervisning med mobiler, datorer, Ipads över hela bänkarna som konkurrerar med innehållet på lektionen är en utmaning som tröttar ett lärarhjärta. Förra veckan fick jag till och med kommentaren från flera elever att de inte alls ville kvittera ut en lärobok. De förstod inte vitsen för de kunde söka kunskap på annat håll. 

Ja, visst går det att söka kunskap på annat håll men det blir ganska prövande för den undervisande läraren att parera i denna djungel av elever som skriver sina uppgifter för hand, har lärobok, har inte lärobok, skriver på datorn, mobilen, delar uppgifter med mig på drive, delar inte uppgifterna på drive. Någonstans ska läraren knyta ihop påsen, ge konstruktiv feedback och förmå att examinera. Förutsättningarna är låga när det inte längre handlar om att jag har olika individer i klassrummet som ska mötas på deras enskilda nivå med ett visst innehåll. Utan även utförandet av uppgifter sker på hundra olika sätt och jag ska ge formativ bedömning på 1000 olika sätt. Hur får man detta till en fungerande arbetssituation för oss lärare? 

Förlåt, nu halkade jag in på yrket igen, kan inte hejda mig för många tankar snurrar där just nu. Men temat för mig idag var just vart samhället är på väg och hur vi, den lilla människan, ska parera i detta. Ska vi gå genom livet med ångest för att ingen säger ifrån. Vi är inte maskiner! Lyckan finns inte där bortom strävan att alltid öka sin status. Vi lurar oss själva! 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Tack då!

Vilken helkväll Svt1 har bjudit mig idag. Först ut Jill Johnsson och hon sjöng en av mina favorit sånger. När jag hörde den här 

för första gången hade precis min bästa väns mamma gått bort i cancer. Alldeles för tidigt och alldeles för fort. Det blev tydligt för mig redan då att i djupet av min själ så tror jag på änglar och hon flög förbi, nu som ängel, precis som Jill sjunger. Idag när Jill sjöng påminde hon mig om att min moster flyger förbi. En kär moster som nu är i himlen, men finns hos oss nära i varje stund. Hon är aldrig längre bort än en tanke. 

Kvällen förflöt med ännu ett program om Rodriguez som utan sin vetskap blev väldigt stor i Sydafrika under 1970-talet. Han släppte två skivor som inte sålde i Amerika. Programmet grep tag i ett högkänsligt hjärta. Ett levnadsöde som visar på djup, ödmjukhet och strävan. 

Sedan fortsätter nu kvällen i Mumford & Sons anda. Kan det bli bättre? Nej, jag tror inte det. Deras musik är äkta, jordnära, genuin.  Nästan så man känner jord- och potatisdoften från deras händer genom tv-rutan. Jag älskar deras musik och hade gjort ganska mycket för att få vara där i publiken och få uppleva denna ljuvliga stämning live. Att få gåshud, känna livet pulsera i varje cell i kroppen av ett gitarrspel utöver det vanliga och sångröster som gör att håret reser sig i nacken. Men tack då för denna underbara avslutning på en redan trevlig kväll. En kväll i stor högkänslighetsanda. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

Kram Marie-Louise

Drömmar Och Illusioner

Bild lånad på Google

 

Varför tittar man på Sommar med Ernst? Ja, varför gör du det? Varför gör jag det? Är det för att jag vill drömma mig bort till en annan plats än hemma hos mig? Är det för att jag önskar mig ett annat liv? Är det för att få min kreativa tarm att få sukta lite att skapa egna trevliga ideer? Är det för att jag gillar honom och hans sätt att sätta sin prägel på ett hus? Är det för att få gnälla över massa saker som jag inte gillar i programmet? 

 

Ja, vad nu en anledningen är så har jag tittat på Ernst i många år och kommer nog fortsätta med det ett tag fram över. Jag gillar stämningen han skapar i programmet genom sin röst, sitt sätt att tänka och det som får liv i huset. Trots att jag på inget sätt gillar allt han gör. Programmet skapar en illusion som kanske tilltalar mig. 

 

Jag gillar mitt hem, min enkelhet och jag gör mig av med prylar åter igen. Jag gillar inte längre att samla prylar omkring mig till ingen nytta. Av den anledningen så gillar jag inte allt som skapas i programmet bara för att fylla ett utrymme. Lagom är alltid bäst och enkelhet tilltalar mig för tillfället. Hur livet kan ändra en person är ganska förundrande. Jag tycker att jag är precis samma person idag som jag alltid har varit, men en dock så visste jag inte hur mycket hemtrevliga prylar jag kunde ha och köpa för ett antal år sedan. Jag köpte för jag trodde jag skapade ett trivsamt hem. Innan jag insåg att det inte är prylarna som skapar hemmet utan det är människorna, måendet och stunderna man delar i sitt hem som skapar hemmet. 

Idag värdesätter jag mina gamla möbler som jag har ärvt från far- och morföräldrar. Något litet bord, en piedestal, spegel och skrin. Dessa kommer få fortsätta följa mig i livet men allt annat är bara ting. 

 

Hur ser du på ditt hem, prylar och alla inredningsprogram som har producerats de senaste åren? 

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

 

Kram Marie-Louise

Att Begränsa Sig Själv

 

Att begränsa sig själv av rädsla för det okända är bekant fenomen för mig. Jag försöker att hålla mig till framtidsutsikter, reflektioner kring för och emot och framför allt vad jag kan vinna på att våga. Jag fundera över vad som är just automatiska tankar hos mig. Dessa dyker upp för att skydda mig från fara. 

 

Men min tankemodell är inställd på att fara, är livsfara, därför basunerar den så hårt och gör att mina steg framåt kan begränsas kraftigt om jag skulle lyssna.Och som jag har lyssnat genom åren, oj oj oj.

 

Jag har lärt mig att så är fallet med mig och det gör att jag har fått visst frirum att utsätta mig för lite smärta och rädsla just för att vinna stort i slutänden. Jag kan förändra och påverka genom medvetenhet om hur jag själv fungerar.

 

Men att hålla andan uppe och siktet klart är svårt alla stunder, lätt faller jag ner i de automatiska tankarna och humöret sänks och jag blir rädd och drar mig inom mig själv. 

Tankar som; 

- Kan verkligen jag?

- Vad händer om? 

 

blir stora orkestrar i mitt huvud och en sådan dag ångrar jag steg jag tagit framåt och backar i min försiktiga dans fram i livet. Men nu har jag en chans att påverka mina automatiska tankar genom att göra om och göra på annat sätt och det ska jag göra trots att jag är livrädd. Att visa mig själv att allt är inte katastrof och dödshot ger mig möjlighet att ta mig ur dessa tankemodeller som har begränsat mig genom livet. Det kan göra mig lite friare, mindre rädd att prova nya saker och riktningar i livet och kanske i förlängningen lyckligare.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 

Kram Marie-Louise 

 

Paradiset På Jorden

 

 

Jag har befunnit mig här och har njutit av det underbara havet. Ni kan inte tro som jag har lögat. Älskar det! Fotograferat har jag också ägnat mig åt. Härliga 700 foton har jag nu att bita i och njuta av i vinterrusket. Jag är dock kluven kring själv campingen jag har varit på. Jag vill åt stranden och havet sedan är det bekvämt och bra att det finns affär i närheten men allt annat som finns där är för mig bara för mycket. Jag håller mig vid min stuga och låter andra roa sig med allsköns ting. En kväll var tydligen Pernilla Wahlgren där. Nedgången vid centrum är som en motorväg, folk trängs för att få bästa platsen. Förstår verkligen inte varför när stranden är milslång och du kan få hur mycket plats du vill bara du går upp en bit längs stranden. 

 

Vi hade lyckan att få ha stranden i stort sätt för oss själva, vi hade en hyrd stuga en km upp på stranden och tystnaden var härlig. Bara havet som talade till oss. 

 

Med andra ord, kommer jag komma tillbaka till mitt paradis på jorden? Jag vet faktiskt inte, för själva campingen tilltalar mig inte. Jag såg något som jag däremot blev sugen på. Där jag befann mig på campingen där tar campingens ägor slut, så strax intill finns ett allmänbad som man når via en annan väg. Samma strand men bara allemansrätten som råder. Där mitt i vassen hade ett par slagit upp ett tält för natten. De gick ned till havet och diskade lite och hade bara sig själva, himlen och havet i sin närmsta närhet. Hur underbart som helst. Detta tilltalar mig. 

 

In med ett tält och spritkök i bilen och sedan använda allemansrätten till att utforska Sveriges kust och bada på många stränder. Helt ensamma. Wow, det ska jag nog prova nästa år. Hoppas jag får någon med mig, för lite roligare blir det nog i tvåsamhet. Eller vad tror ni?

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 

Kram Marie-Louise 

Roller Och Lycka

 

Vad är det som gör att vissa människor är lyckliga och inte andra. Är det på grund av djupet och omfattningen av grubbel eller är det att vissa har antagit sig en eller flera roller i livet?

När jag ser mig om i världen så ser jag många olika samhällsroller, så som hushållerskan, mamman, makan, maken, chefen, arbetsledaren, ekonomen, städaren, fästmön, ledaren, följaren, barnet osv. Dessa roller bär med sig en vis rad av sysslor och rutiner som personen som tar en av dessa roller gärna och med fördel kan hålla sig till. Detta ger personen ifråga ett ramverk att förhålla sig till och känna trygghet till. Den vet vad den ska göra i vissa situationer och vid vissa tidpunkter. Tryggt kan det vara att spela den rollen för du behöver aldrig tänka efter eller på något sätt fundera över vad är det för spelregler för stunden. Har du lärt dig spela rollen så kan du tryggt luta dig mot ramverket och spela din roll.

 

Jag ser på världen och mig själv och inser att jag inte spelar några roller och den enda rollen jag har, mammarollen, den spelar jag nog inte särskilt bra. Om man menar att ramverket är likställt med att spela rollen bra. Jag följer inga ramverk och lever därför inte upp till förväntningar av vad en mamma ska vara. Är jag med automatik en dålig mamma då?

- nej, vill jag hävda. Bara för att jag gör på mitt sätt innebär det inte att det är dåligt. Men jag får kanske inte med automatik den bekräftelse som man får om man spelar efter samhällets spelregler.

 

Kan man säga då att de som följer samhällets spelregler för uppstyrda roller är lyckliga?

- nej, det tror jag inte heller. Men jag tror att de har lättare att anpassa sig till att livet har sin gång och att känna  ett visst lugn i att så länge jag följer min rolls spelregler får jag den utdelning som jag förväntar mig och även den bekräftelse som jag räknar med. Det är spelreglerna som kanske ger en viss lyckokänsla genom att jag vet i min påtagna roll vad jag ska göra nästa stund, dag, vecka osv. Jag lever inte i ovisshet.

 

Jag saknar spelregler, roller och därmed utan en automatisk meningsfullhet som också kommer från samhällets ramverk. Jag lever mina dagar i ovisshet och detta ger oro, ångest och ickelycka.

 

För mig är det inte givet att man bör städa varje vecka, gärna till veckoslutet. Storhandla varje vecka. Laga lunch och middag vid givna klockslag och tvätta, stryka, vika i en given följd och på en gång. Jag saknar roller och därmed struktur, meningsfullhet och förväntnigar på mig. Jag blir en ganska osynlig person.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

I Vemodets Grep

Finns inget att klaga på men ändå kommer den förlamande sinnesstämningen krypande som en slämmig organisk massa. Den klänger sig upp längs benen och kryper sakta sakta längre upp på min lekamen. Samtidigt letar den sig in och tar över mitt inre genom att ge hjärtat extra hopp och gör andningen tung genom att krympa andningsapparaten. Jag kämpar att dra varje andetag och tårarna tränger i ögonvrån. 

Varför känner jag mig så här? Varför tar detta vemod över mitt liv, känslor och tankar? 

Jag ser med förnuft på det faktum att andra omkring mig kämpar likväl, de kan ha det sämre än jag och större motgångar att brottas med. Jag har ett fint hem, underbara ungar som förgyller min dag. Jag tar mig fram i livet på ett två-hjulat fordon och vinden fångar mitt hår, det känns som jag lever i det ögonblicket. 

Men lika fullt har vemodet mig i sitt stadiga grepp, den tar bit för bit av mig och jag drunknar i detta tillstånd. Det är som att befinna sig i kvicksand, hela mitt väsen sjunker bit för bit och jag kan inte göra något åt det. Jag har kämpat på alla sätt jag kan. Jag har letat efter lyckan i alla vrår jag känner. Jag har öppet tagit emot alla metoder som erbjudits mig. Men inget räckte, inget hjälpte. Vad göra nu? 

Hoppet är det sista som överger en, när lämnar det min själ? Vad finns kvar då? Är det hoppet som gör att jag fortfarande går upp ur sängen varje dag? Är det hoppet som får mig att äta varje dag? Är det hoppet som håller mig kvar? Är det hoppet som ger mig signaler om att miljöombyte kommer öppna nya möjligheter. Är det hoppet som får mig att tro att det är dags att bryta upp? Men vad talar för att det blir bättre egentligen. Vad talar för att jag blir mindre ensam i en miljö med färre nära och kära. Jag är så ensam ibland här mitt bland mina nära och kära. 

Kommer förlamningen släppa och på det viset ge mig ett nytt liv eller är det bara fantasier som leker ta fatt i mitt huvud.

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Kram Marie-Louise

Havet och Jag

Vaknar tidigt i stugan vid havet. Smyger mig upp medan resten av familjen sover. Jag drar på mig bikinin och tar handduken över axeln och glider sakta och tyst ut genom dörren. Morgonens fåglar är vakna och kvittrar välkomnande när jag vandrar längs strandvägen ner mot havet.

På avstånd hör jag vågornas rörelse och jag känner hur jag ökar på stegen, längtan att åter dela morgonen med just havet fyller mig med glädje.

När jag kommer in i skuggan av tallarna möts jag av den berusande doften av sand, salt och talldoft. Doften drar jag in i mina lungor med långa djupa andetag, jag landar. Tallarna glesnar och vassgroparna tar vid, jag slänger handduken över vassen och går med stadiga steg genom sanden som motarbetar mig något.

Väl i vattenbrynet är jag hemma, känner tårna möter havet och det spritter i kroppen. Nu ska här promeneras. Jag rör mig längs havskanten i en rask takt, jag ler och känner hur vinden rufsar om håret.

Jag möter enstaka människor som precis som jag tar vara på morgonen längst stranden. Någon längre fram slänger en gren till en hund som skuttar glatt fram för att hämta den. Det är som det är en annan värld här nere, all stress och alla måsten får inte plats här.

Svetten börjar fukta min kropp och längtan efter att känna havet sluta sig om mig blir för påtaglig. Jag viker av från min riktning och styr stegen rakt ut i det stilla havet. Endast en liten rörelse finns där som sakta och nästan ljudlöst rörs sig genom vågor mot stranden. Solen glittrar i havet vid horisonten och bländar mina ögon. Men det gör ingen, jag är där jag vill vara, jag låter min kropp sjunka ned i havet och känner hur vattnet rör sig som en omfamning runt mig. Jag lägger mig ned på rygg och låter mig bara flyta med i rörelsen. Jag är ett med detta. Väck mig inte, stör mig inte. Här kan jag vara i evighet.

Så förfluter morgonens timmar, promenad varvat med bad. Jag drar mina händer i vattnet för att känna rörelsen mot min hud. När jag är nöjd för denna dag går jag sakta upp och sveper handduken om mig. Jag är avslappnad, nöjd, harmonisk och i balans för att möta en ny dag.

Jag rör mig mot stugan där jag hör att kaffebryggaren bubblar och barnens skratt vittnar om att familjen är vaken och redo för frukost. När jag sätter mig ned med min familj, känner jag bara ett litet sting av längtan till nästa morgon. Då jag möter havet igen.

Ta hand om er och glöm inte att andas

Stolt Är ModerHjärtat

 

Jag är stolt, stolt över mina tre underbara barn som har blivit stora. Min äldsta son, är en riktig kämpe som nu, står inför en fast anställning med 10 månaders läringsperiod sedan är han installationselektriker med fast arbete. Kan ett modershjärta vara stoltare? Jag tror inte det. Dottern som precis tog studenten fick stipendium för sin kreativa förmåga som florist. ÅÅå, tårarna rinner ned för mina kinder av stolthet. Sedan min minsta son som för andra gången är iväg på en 4 dygnsresa på egen hand med sina kompisar. Så självständiga, modiga och starka är de alla tre. Med ett hjärta på rätta stället. Jag är så glad åt mina ungar för de står upp för de som är svaga, orättvisor och kämpar för det de tror på.

 

Min dator har kraschat därför har jag inte skrivit något på länge, men idag kom min äldsta son och startade upp min gamla sega laptop. Nu har jag alltså en dator att skriva på men sådan tid det tar.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 



Drivkraft

Jag fick frågan i förra inlägget; - Vart får jag min drivkraft ifrån? Det är en viktig fråga och även viktigt för mig själv att fundera över. För visst har jag en drivkraft någonstans. Jag har varit sjuk länge, jag har kämpat mot det faktum att jag är sjuk i många år. Jag har kämpat på och trott att lite vila gör att jag kommer på banan igen. Men så var ju inte fallet har jag nu insett. 

Jag har funderat ett tag om min behandling har hjälpt mig under den här våren eller inte. Många tankar fram och tillbaka. Har jag blivit bättre? Eller har jag backat i min tillfrisknad? 

Igår ställdes jag inför en uppgift på behandlingen som ställde allt detta på sin spets. Det blev väldigt tydligt att jag gått framåt, men kanske inte som man förväntar sig. 

Vi fick gå igenom de bilder vi målat under den här våren och plocka fram de bilder som på något sätt berörde oss. Vi skulle därefter berätta för varandra vad vi tänkte om de bilder vi valt. Jag insåg när jag ser bilderna jag målade i början av behandlingen att det fanns en forcering inom mig, snart så, i morgon är jag nog frisk och då kör jag på som vanligt.Jag fick faktiskt en känsla av arrogans kring de första bilderna. Det som hänt med de senaste bilderna och inom mig samtidigt är att jag hamnat i ett lugn och i omtanke om mig själv. Jag läker, det tar tid och jag är oviss om framtiden men för första gången så är jag inte stressad över ovissheten. 

Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att den kommer bli bra på något sätt. Jag är trygg i att jag måste vara där jag är nu, jag tar små steg framåt, jag läker. Det här har hänt med mig under den här våren. Jag har accepterat att detta faktiskt hände mig, jag blev utmattad, jag blev sjuk. Men det är inte hela världen.Jag är inte värdelös. Jag lever trots allt. Jag inser att jag måste få tid att läka och att jag har förändrat mig och min syn på hur jag ska förhålla mig till mig själv, livet och arbete i min framtid. 

Detta är här jag hittar min styrka. Tron på mig själv och min förmåga. Sedan har jag massor att arbeta med. Jag lever dagligen med oro, rädslor av olika slag och vanmakt. Men jag försöker dagligen glädja mig i det jag har runt mig och där hjälper mina barn, nära och kära och fotograferingen till mycket. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

På Cykel Genom Stan

Idag bar cykeln och jag iväg genom staden längs alla cykelbanor. Jag hamnade på gator som väckte barndomsminnen och jag stannade en stund och återupplevde all aktivitet som förse gick som barn. Vi hade skolan i bottenvåningen, gräsmattorna var rena gymnastiksalarna där vi hjulade, stod på händer och gick ned i brygga hela kvällarna. Vi hade gårdsfester med femkamp och ponnyridning. En parklek som var öppen på somrarna där man kunde springa i dusch på gräsmattan, låna en lekstuga och leka affär eller bara gunga. Efter lunch läse lektanten saga på gräsmattan och det var ljuvliga stunder. Jag behövde besöka dessa platser idag kände jag trots att jag inte har haft en tanke på att ta mig dit. Men behandlingen som jag går på gav nog mig undermedvetna signaler. Det var skönt att se och nästan höra alla barnens skratt och röster. 

Jag cyklade vidare genom områden som ledde mig till min dotters praktikplats och gick in och tog en fika med henne innan jag fortsatte hemåt igen. Jag är glad för min rörliga kropp, att jag kan ta mig framåt i rörelse och att jag har en cykel som hjälper mig att ta mig fram längre sträckor. Det blev 1,8 mil i dag. Nu känns det härligt i kroppen. Får se vad det blir i morgon. :) 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Fokus På Det Friska

Igår fick jag ett trevligt recept, i min brevlåda, från min läkare. Hon har skrivit ut promenadträning på recept. Jag gillar tanken att fokus skiftar från symptom och sjukdom till mer friskvård och att bejaka hälsan. Vad tycker ni? Jag blev i alla fall glad och eftersom jag själv har tänkt om och fokus ligger på rörelse så blev det två i en smäll liksom. Jag blev mer sporrad. 

En annan sak som sporrade mig var just promenaden igår kväll som jag gjorde med min syster. Hon har för ett år sedan gjort en magoperation och haft det tufft att gå i spåret tidigare men igår gick det galant för henne. 

Min dotter blev för ett antal år sedan diagnostiserad för kronisk inflammation på insidan av hennes fötter. De lutade inåt och hon skulle för alltid behöva ha inlägg i skona och alltid värk. Men hon började träna och idag är hennes fötter raka, utan värk och ingen inflammation. Jippi! Detta sporrar mig. Fokus på det friska och det vi klarar av och med det så ökar möjligheten till vad vi klarar av över tid. 

Jag fick födelsedagspengar och för dem har jag unnat mig nya träningskor och kläder, känns bra att ha kläder som andas. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Rörelse, Rörelse Och Åter Rörelse

Jag ändrar perspektiv och fokuserar på rörelse i alla dess former. Jag hade en underbar cykeltur med min finaste vän igår. Vackert väder följde oss på vår väg och vi hittade en plats som var perfekt för att fika och fotografera på. Ååå, sedan cyklade vi längs en gammal landsväg med åkrar och skogsdungar på vägen hem. Hästar och traktorer kantade vår väg. Detta kommer vi göra om, var så säker. 

Sedan har jag varit ute på olika varianter av skogspromenader, snabb powerwalk med dottern, jag flåsandes i hennes hasor, snabb promenad med pappa och sedan en långsam och fin promenad med mamma och hennes hund. Vi hade så mysigt. 

Jag fortsätter i detta spår och  fokusera på rörelse, inte grubbla så mycket och älta och skapa ångest. Allt blir bättre om jag kommer i form och har fysisk stabilitet, så stabil jag kan bli. Finns väl egentligen inga gränser där, tänker jag. Vi får se vart jag landar. 

Ta hand om er och glöm inte att andas

Råd Och Rön

Hej

Jag har fått problem med att lägga upp bilder här i inläggen, vilket är tråkigt eftersom jag gillar bilder. Idag vaknade jag med migrän, jag har lite olika strategier att tillgå när jag försöker få bort den. Idag fungerade inget av dem vanliga strategierna så till sist blev det en rask skogspromenad som bet på värken. Jag kämpar med ganska mycket just nu, behandlingen jag går har ruskat om mig rejält vilket ger ordentliga gungningar i mitt inre. Behövligt är det säkert men jag behöver verkligen hjälp att hitta mitt fotfäste igen. 

Sedan har jag insett att jag har helt fel självbild, denna bild är väl mer överensstämmande med hur jag såg ut för ungefär 4 år sedan. Varje gång jag passerar en spegel så hajar jag till över vem det är innan jag inser att det faktiskt är en bild av mig själv. Droppen blev idag när min dottern tog en bild på mig och sonen när jag försöker fånga sopbubblor med min kamera som sonen blåste. Jag ser höggravid ut! Jag skämtar inte, en mage som står rakt ut. 

Detta skapar kaos i mitt huvud för jag tycker att jag så länge försökt gjort något åt detta faktum, jag var till och med på en alternativ behandling som påpekade att jag var gluten- och laktosintolerant och nu när jag byter kost skulle jag få kilona att rinna av mig. Inte då, jag har nog snarare fått på mig några till sedan i mars. 

Men vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag har tröttnat ur på alla idéer om hur man ska komma i normalvikt. Från och med nu gör jag som så här. Jag äter mindre och rör mig mer. Punkt! 

Hur det än blir med vikten så är det bra av andra anledningar att röra på sig, så nu ska jag bara göra det. Slänger ut alla tankar om råd och rön när det gäller näring. Vi får se hur det går. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

L Som I Lycka

Jag vill rekommendera denna film som jag länkat till nedan som gjorts av kvinnan till höger på bilden ovan. Hon har under fem års tid filmat och följt sina väninnor som tillsammans med henne själv gjort olika livsval i livet. Intressant, tankeväckande och varm film. Filmen sätter spetsen på vad är lycka? och hur vill jag leva mitt liv? 

 Det finns nog många anledningar till varför jag blev tagen och berörd av denna film. Jag är inte färdig eller om jag ens har börjat tänka på mina livsval? Jag är fortfarande obearbetad i många delar i mitt liv. Jag inser att jag kommit till vissa insikter som även belyses i filmen. Se den, kan jag bara säga.

Länk till filmen L som i lycka

Ta hand om er och kom i håg att andas

Alla Bär Vi Vår Egen Sanning

Jag hade en plan och den var att skrika ut ett primalskrik över havet när jag hade det jobbiga bakom mig.  Men nu av någon anledning har jag inte samma behov av det. Jag känner mig starkare och jag ser framåt. Jag har de jobbiga månaderna bakom mig och jag har nu möjlighet att åter se en ljusare framtid. 

Vad har jag lärt mig av detta?

Ja jag vet inte riktigt, men kanske är jag mer lugn. Kanske inser jag att jag inte behöver få panik och att det jobbiga går faktiskt över och framför allt att jag kan och orkar resa mig igen. Jag har inte haft någon kreativ lust under månaderna som gått men jag känner redan idag att det börjar spira i mig och att jag får lusten tillbaka att fotografera och skriva. Jag har kanske även lärt mig att allt är inte svart eller vitt och att jag kan lyssna på hur en annan ser på en situation.

Men det jag har förstärkt är känslan att jag inte kan gå emot min övertygelse och det har jag inte gjort den här gången heller. Jag har varit sann mot mig själv från dag ett till nu och kommer så fortsätta göra. Alla bär vi våra egna sanningar och jag har min. 

En annan sak som är helt tvärsäker är att jag saknat Er alla och era blogginlägg och ni som kommenterar här hos mig. 

Ta hand om er och kom ihåg att Andas

Någon Sa Till Mig; Jag Brukar Inte Ta Mig Själv På Så Stort Allvar.

Jag har en hel del att bearbeta just nu och det snurrar ganska kraftigt i huvudet. Därför blev behovet starkt att sätta pränt på det här. Dels har jag en konflikt som ska lösas och jag vet inte vart det bär. Dels har jag en ekonomi som inte är den bästa - skulle därför behöva flytta in i mindre bostad men känns övermäktigt att tag i just nu. Sedan går jag på min gruppbehandling med kroppskännedom, bildterapi och samtal och den kräver sin sak. Finns en anledning till att jag går den, det finns helt klart saker jag behöver arbeta med inom mig. Sår, hinder och trösklar som jag behöver bearbeta, acceptera och lämna bakom mig. Till veckan ska jag redogöra för mitt liv och det som har varit viktiga händelser. Svårt svårt svårt är bara förnamnet. Jag har vänt och vridit på mig i huvudet, i texter, i bilder och skisser jag kommer liksom inte ned i det väsentliga. Jag blir näst intill tokig. Sedan min andra behandling som innebär kostomläggning och utrensning av alla gifter i kroppen. Den har så här långt gett mig mycket. Jag är värkfri så gott som, jag har fått en renare kropp, en renare tanke men på vägen en massa abstinens. Till veckan har det gått 14 dagar alltså bör jag komma in i fas två av läkning och allt mindre "biverkningar" Jag mår bra av att byta kost och att känna mig klarare och renare om det i sin tur ger mig en friskare kropp både fysiskt och mentalt är jag den första som jublar. 

Men det är lite mycket nu och jag blir lite handlingsförlamad i det faktum att jag inte vet vilket håll jag ska vända mig. Men fokus är arbetet inför nästa vecka och att grotta ned mig i livshändelser och livsscheman. Men jag börjar den här dagen med en dusch och fika i fina vädret men en fin vän. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

I Moving On And All Because Of You (And Me)

Våren 2009 låg jag i skilsmässa och det var dags för melodifestivalen.  Jag fick denna underbara låt sjungen för mig. Jag kände styrkan komma till mig och samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder kände jag en stor kraft ta plats inom mig. I moving on! Jag ska börja leva mitt liv för mig och jag låter inte tvivlet ta plats. 

Nu våren 2013 och 4 år av kämpande, dels bearbetning av skilsmässa men också att kämpa mig igenom min sjukdom och och hitta hem till mig själv, nu som ensamstående mamma. Då äntrar en annan person scenen på melodifestivalen och budskapet går rakt in i mitt hjärta och själ igen. Tårarna rinner och jag får ståpäls. All because of YOU! Robin sjunger för mig, han sjunger mina ord. Jag överlever allt om så himlen skulle ramla ned och det på grund av YOU (i detta fall Tina P Jönsson men också på grund av mig själv)

Som högkänslig betyder musik, texter, ord mycket. Det går rakt in i min själ och talar till mig i budskap. När jag senare fick se hur Sarah går fram till Robin, kramar om honom och lyfter honom i luften efter att Robin vunnit. Då ger det mig budskap om att nu är cirkeln sluten, nu är det jobbiga förbi och jag går mot en ljus framtid. Jag reser mig och jag fylls av glädje, kärlek och styrka. Tack Sarah, Robin, världen, änglarna för att ni ger mig det jag behöver på min resa genom livet.

Just nu har jag en konflikt att lösa, dvs jag är inte riktigt framme, men när den är över ska jag skrika ut min glädje. Så länge får Robin sjunga för mig och han gör det såååå bra. 

Ta hand om er och kom ihåg att Andas

Havet, Solen Och Ett Jävla Trevligt Sällskap

Jag har varit hos min bästaste vän över helgen. Laddat med massa ny energi och som ni ser fotograferat en del. Härliga solen har varit framme och värmt våra kinder också. Det har varit gott och i morgon drar jag i väg hem men tar en sväng via Arvika där jag ska få en behandling som jag tror kan hjälpa mig. Sedan hem och träffa barnen igen. Jag gör allt jag kan för att bli frisk och det känns som jag är på rätt väg. Det känns äkta, genuint och sant i mitt hjärta och då måste det vara rätt väg tänker jag. Jag ger inte upp min väg och mål om hur jag ska må bra. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Var Sak Har Sin Tid

Nu säljer jag bilen och det känns enbart skönt. En åtgärd som jag ser som ren utveckling från min sida. Minska utgifter så mycket det går är inledning till ett helt annat levene och syn på tillvaron. Känns både uppfriskande och befriande. Att slippa oroa mig för besiktning, reparationer, skatt, försäkring och underhåll. Nu ska jag BARA städa ur bilen och tvätta den sedan lägger jag ut den till försäljning i befintligt skick. Jag ser hur himlen klarnar upp och blir blå. 

Idag är det vilodag för mig, laddar batterierna för första lektionen i morgon och därmed arbetsdag. Ska fixa lite med kläder, titta på film och laga lite mat. Trivsamt värre.

Ta hand om er och kom ihåg att Andas