Ny Tid Föds Och Gammal Dör

Ny vindar blåser min vän. På måndag går en lång, tung och svår period i mitt liv i graven. Jag börjar arbeta heltid och det innebär att när veckan gått så avskrivs jag från Fk, och jag är som vem som helst igen. 

Inte riktigt som alla andra dock, utan som 20 % av alla andra. För det viktigaste som denna tvååriga sjukdomstid har lärt mig är det faktum att jag är högkänslig. Jag är fenomenal på mitt sätt har jag lärt mig. Inte som många andra men helt okej ändå. Jag vill inte vara någon annan. Dagen idag, som faktiskt är fredagen den 13.e, har gett mig mer än mitt arbete tillbaka. Den har gett mig insikt om att det vänder nu. Jag tog tag i andra bitar i livet i och med att jag är friskskriven och allt faller på plats så fint. 

Att låta det positiva få ta plats och få fokus, både inom och utom ditt inre gör att du inte föder det negativa. Vilket i sin tur leder till att det negativa sakta självdör. För om det onda ska frodas och leva måste det få din uppmärksamhet. Ger du inte det negativa din uppmärksamhet, skrynklar det ihop precis som häxan som du skvätter vatten på eller tvingas se sig själv i spegeln. 

Igår var jag på en måbrakväll och fick hälsotips som jag har stor förhoppning på under hösten. Jag kommer berätta mer om detta senare, när jag har erfarenhet om det själv. Men allt handlar om att få kroppen till självläkning. I morgon ska jag hem till min goa fina vän på middag. Det här blir en bra helg och följs av en bra vecka. 

Avslutningsvis vill jag sammanfatta lite kort vad jag har lärt mig nu som jag inte visste innan jag blev utbränd. 

- Jag bearbetar en sak i taget, jag fokuserar på det som berör mig och min närmsta omgivning. Jag tror inte längre att jag måste göra skillnad i allt jag gör och jag behöver heller inte förändra världen. Jag duger ändå och det räcker att göra gott i stunden. Jag lämnar arbetet på jobbet och jag är ledig när jag är ledig och jobbar när jag arbetar. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

Kram Marie-Lousie

Är Ambitioner Bara Till Godo?

Jag funderar över ambitioner i livet. Ambitioner kan man ha inom många områden och oftast är de av godo. Håller ni inte med? Att ha ambition gör att du driver dig själv framåt, lite längre, och kanske över dina egna förväntningar på dig själv.

 

Men varför har man ambitioner? Är det just för att vi är en del av samhället och vi i och med det är en kugge i kugghjulet som ska driva samhället framåt? Har alla ambitioner eller är vissa födda utan?

 

Jag har höga ambitioner vad jag än tar mig för. Detta förstår jag är en fördel som yrkeskvinna och även som medmänniska på denna jord. Men när blir ambitionen din fiende?

- jo, när du i ditt driv har gjort dig själv sjuk och dränerat dig själv på alla dina resurser.

När jag nu försöker komma tillbaka efter lång sjukdom, så i kullkastar mina ambitioner mig gång efter gång. Det är som om jag ger mig själv en liten utmattning om och om igen i min stora utmattnig, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag driver mig att göra större framsteg, fortare, längre, bättre i vad jag än företar mig. Det jag försöker mig på just nu är på inget sätt några stora ovationer utan mer att komma igång med rörelse till exempel. Just för att det får mig att må bättre.

 

Jag började med att se till att jag skulle röra mig lite varje dag och inte tänka på så mycket mer en att läka. Men strax har jag i min ambition, dragit iväg med mig själv så att uppdraget gå över styr. Jag gör mig själv utmattad och det innebär att jag hamnar tillbaka i soffan med en stor mur framför mig. En mur som tillsynes är omöjlig att ta sig över.

 

Jag hade ett intressant samtal, med min arbetsförmedlare på arbetsrehabiliteringen på af igår, just om detta. Ibland är inte ambition bara av godo. Ambitionsnivån bör förändras för att inte dränera mig om och om igen. Men det är en svår förändring på grund av att det är ett av mina personlighetsdrag. Jag är en ambitiös person i botten.

 

Så likväl som jag behöver hjälp med att finna hur mycket och på vilket sätt jag klarar av att arbeta så behöver jag minst lika mycket stöttning och hjälp att hitta nivån och strukturen i min vardag. När sjukdomen slår till bör man dra ner på "måsten" och fundera över vad som bör prioriteras i sin vardag. Där tappar man både struktur och rutiner för ett tag. Just för att det är nödvändigt. Men när man ska hitta tillbaka till en viss nivå på struktur och rutiner så saknas, i alla fall i mitt fall, en inre drivkraft och förmåga att skapa dessa mönster igen. Och i försök att återskapa dessa så kommer min ambition och skälper mig om och om igen.Jag vill för mycket på en gång.

 

Ett behov av träningsledare gör sig synlig. Just för att inte driva på för mycket och för fort, utan få hjälp i lagom små steg så att varje litet framsteg blir en seger och inte ett misslyckande igen och igen.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

 



Roller Och Lycka

 

Vad är det som gör att vissa människor är lyckliga och inte andra. Är det på grund av djupet och omfattningen av grubbel eller är det att vissa har antagit sig en eller flera roller i livet?

När jag ser mig om i världen så ser jag många olika samhällsroller, så som hushållerskan, mamman, makan, maken, chefen, arbetsledaren, ekonomen, städaren, fästmön, ledaren, följaren, barnet osv. Dessa roller bär med sig en vis rad av sysslor och rutiner som personen som tar en av dessa roller gärna och med fördel kan hålla sig till. Detta ger personen ifråga ett ramverk att förhålla sig till och känna trygghet till. Den vet vad den ska göra i vissa situationer och vid vissa tidpunkter. Tryggt kan det vara att spela den rollen för du behöver aldrig tänka efter eller på något sätt fundera över vad är det för spelregler för stunden. Har du lärt dig spela rollen så kan du tryggt luta dig mot ramverket och spela din roll.

 

Jag ser på världen och mig själv och inser att jag inte spelar några roller och den enda rollen jag har, mammarollen, den spelar jag nog inte särskilt bra. Om man menar att ramverket är likställt med att spela rollen bra. Jag följer inga ramverk och lever därför inte upp till förväntningar av vad en mamma ska vara. Är jag med automatik en dålig mamma då?

- nej, vill jag hävda. Bara för att jag gör på mitt sätt innebär det inte att det är dåligt. Men jag får kanske inte med automatik den bekräftelse som man får om man spelar efter samhällets spelregler.

 

Kan man säga då att de som följer samhällets spelregler för uppstyrda roller är lyckliga?

- nej, det tror jag inte heller. Men jag tror att de har lättare att anpassa sig till att livet har sin gång och att känna  ett visst lugn i att så länge jag följer min rolls spelregler får jag den utdelning som jag förväntar mig och även den bekräftelse som jag räknar med. Det är spelreglerna som kanske ger en viss lyckokänsla genom att jag vet i min påtagna roll vad jag ska göra nästa stund, dag, vecka osv. Jag lever inte i ovisshet.

 

Jag saknar spelregler, roller och därmed utan en automatisk meningsfullhet som också kommer från samhällets ramverk. Jag lever mina dagar i ovisshet och detta ger oro, ångest och ickelycka.

 

För mig är det inte givet att man bör städa varje vecka, gärna till veckoslutet. Storhandla varje vecka. Laga lunch och middag vid givna klockslag och tvätta, stryka, vika i en given följd och på en gång. Jag saknar roller och därmed struktur, meningsfullhet och förväntnigar på mig. Jag blir en ganska osynlig person.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

Drivkraft

Jag fick frågan i förra inlägget; - Vart får jag min drivkraft ifrån? Det är en viktig fråga och även viktigt för mig själv att fundera över. För visst har jag en drivkraft någonstans. Jag har varit sjuk länge, jag har kämpat mot det faktum att jag är sjuk i många år. Jag har kämpat på och trott att lite vila gör att jag kommer på banan igen. Men så var ju inte fallet har jag nu insett. 

Jag har funderat ett tag om min behandling har hjälpt mig under den här våren eller inte. Många tankar fram och tillbaka. Har jag blivit bättre? Eller har jag backat i min tillfrisknad? 

Igår ställdes jag inför en uppgift på behandlingen som ställde allt detta på sin spets. Det blev väldigt tydligt att jag gått framåt, men kanske inte som man förväntar sig. 

Vi fick gå igenom de bilder vi målat under den här våren och plocka fram de bilder som på något sätt berörde oss. Vi skulle därefter berätta för varandra vad vi tänkte om de bilder vi valt. Jag insåg när jag ser bilderna jag målade i början av behandlingen att det fanns en forcering inom mig, snart så, i morgon är jag nog frisk och då kör jag på som vanligt.Jag fick faktiskt en känsla av arrogans kring de första bilderna. Det som hänt med de senaste bilderna och inom mig samtidigt är att jag hamnat i ett lugn och i omtanke om mig själv. Jag läker, det tar tid och jag är oviss om framtiden men för första gången så är jag inte stressad över ovissheten. 

Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att den kommer bli bra på något sätt. Jag är trygg i att jag måste vara där jag är nu, jag tar små steg framåt, jag läker. Det här har hänt med mig under den här våren. Jag har accepterat att detta faktiskt hände mig, jag blev utmattad, jag blev sjuk. Men det är inte hela världen.Jag är inte värdelös. Jag lever trots allt. Jag inser att jag måste få tid att läka och att jag har förändrat mig och min syn på hur jag ska förhålla mig till mig själv, livet och arbete i min framtid. 

Detta är här jag hittar min styrka. Tron på mig själv och min förmåga. Sedan har jag massor att arbeta med. Jag lever dagligen med oro, rädslor av olika slag och vanmakt. Men jag försöker dagligen glädja mig i det jag har runt mig och där hjälper mina barn, nära och kära och fotograferingen till mycket. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Att Inse Är Att Växa En Smula

Jag har börjat att skriva igen, skriva allt jag kan minnas under min sjukdomstid.  Vilket är 13 år om jag ska räkna från då jag fick mina första symptom av utmattning. Jag inbillar mig att det är bra för läkningen att blicka tillbaka och reflektera över allt som hänt och inte hänt. 

Jag har upptäckt en annan sak också, och det är att jag sedan jag slutade med antidepp i början av mars har blivit betydligt mer närvarande. Jag är mer lättirriterad och lätt för att oroa mig för alla möjliga småsaker, till min dotters förtret. Jag blir fort rädd för saker, så som att gå ut i spåret i skogen själv. Vi hade någon som följde efter tjejer/kvinnor där förra sommaren. Jag vill helst ha sällskap. Men det faktum att jag blivit mer här i verkligheten sätter perspektiv på hur bedövad jag egentligen var av medicinen. Inget kom liksom att rubba mig och min yta när det gällde småsaker. Ganska otäckt kan jag tycka. Jag vad som avskärmad från världen. Det blev jag egentligen för många år sedan av min utmattning men även medicinen har sett till att det har fortgått. Jag är glad idag att jag inte är under medicinering trots att jag har blivit så känslig att jag har svårt att titta på Grays utan att titta bort vid operationsscener. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

På Cykel Genom Stan

Idag bar cykeln och jag iväg genom staden längs alla cykelbanor. Jag hamnade på gator som väckte barndomsminnen och jag stannade en stund och återupplevde all aktivitet som förse gick som barn. Vi hade skolan i bottenvåningen, gräsmattorna var rena gymnastiksalarna där vi hjulade, stod på händer och gick ned i brygga hela kvällarna. Vi hade gårdsfester med femkamp och ponnyridning. En parklek som var öppen på somrarna där man kunde springa i dusch på gräsmattan, låna en lekstuga och leka affär eller bara gunga. Efter lunch läse lektanten saga på gräsmattan och det var ljuvliga stunder. Jag behövde besöka dessa platser idag kände jag trots att jag inte har haft en tanke på att ta mig dit. Men behandlingen som jag går på gav nog mig undermedvetna signaler. Det var skönt att se och nästan höra alla barnens skratt och röster. 

Jag cyklade vidare genom områden som ledde mig till min dotters praktikplats och gick in och tog en fika med henne innan jag fortsatte hemåt igen. Jag är glad för min rörliga kropp, att jag kan ta mig framåt i rörelse och att jag har en cykel som hjälper mig att ta mig fram längre sträckor. Det blev 1,8 mil i dag. Nu känns det härligt i kroppen. Får se vad det blir i morgon. :) 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Fokus På Det Friska

Igår fick jag ett trevligt recept, i min brevlåda, från min läkare. Hon har skrivit ut promenadträning på recept. Jag gillar tanken att fokus skiftar från symptom och sjukdom till mer friskvård och att bejaka hälsan. Vad tycker ni? Jag blev i alla fall glad och eftersom jag själv har tänkt om och fokus ligger på rörelse så blev det två i en smäll liksom. Jag blev mer sporrad. 

En annan sak som sporrade mig var just promenaden igår kväll som jag gjorde med min syster. Hon har för ett år sedan gjort en magoperation och haft det tufft att gå i spåret tidigare men igår gick det galant för henne. 

Min dotter blev för ett antal år sedan diagnostiserad för kronisk inflammation på insidan av hennes fötter. De lutade inåt och hon skulle för alltid behöva ha inlägg i skona och alltid värk. Men hon började träna och idag är hennes fötter raka, utan värk och ingen inflammation. Jippi! Detta sporrar mig. Fokus på det friska och det vi klarar av och med det så ökar möjligheten till vad vi klarar av över tid. 

Jag fick födelsedagspengar och för dem har jag unnat mig nya träningskor och kläder, känns bra att ha kläder som andas. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Rörelse, Rörelse Och Åter Rörelse

Jag ändrar perspektiv och fokuserar på rörelse i alla dess former. Jag hade en underbar cykeltur med min finaste vän igår. Vackert väder följde oss på vår väg och vi hittade en plats som var perfekt för att fika och fotografera på. Ååå, sedan cyklade vi längs en gammal landsväg med åkrar och skogsdungar på vägen hem. Hästar och traktorer kantade vår väg. Detta kommer vi göra om, var så säker. 

Sedan har jag varit ute på olika varianter av skogspromenader, snabb powerwalk med dottern, jag flåsandes i hennes hasor, snabb promenad med pappa och sedan en långsam och fin promenad med mamma och hennes hund. Vi hade så mysigt. 

Jag fortsätter i detta spår och  fokusera på rörelse, inte grubbla så mycket och älta och skapa ångest. Allt blir bättre om jag kommer i form och har fysisk stabilitet, så stabil jag kan bli. Finns väl egentligen inga gränser där, tänker jag. Vi får se vart jag landar. 

Ta hand om er och glöm inte att andas

Råd Och Rön

Hej

Jag har fått problem med att lägga upp bilder här i inläggen, vilket är tråkigt eftersom jag gillar bilder. Idag vaknade jag med migrän, jag har lite olika strategier att tillgå när jag försöker få bort den. Idag fungerade inget av dem vanliga strategierna så till sist blev det en rask skogspromenad som bet på värken. Jag kämpar med ganska mycket just nu, behandlingen jag går har ruskat om mig rejält vilket ger ordentliga gungningar i mitt inre. Behövligt är det säkert men jag behöver verkligen hjälp att hitta mitt fotfäste igen. 

Sedan har jag insett att jag har helt fel självbild, denna bild är väl mer överensstämmande med hur jag såg ut för ungefär 4 år sedan. Varje gång jag passerar en spegel så hajar jag till över vem det är innan jag inser att det faktiskt är en bild av mig själv. Droppen blev idag när min dottern tog en bild på mig och sonen när jag försöker fånga sopbubblor med min kamera som sonen blåste. Jag ser höggravid ut! Jag skämtar inte, en mage som står rakt ut. 

Detta skapar kaos i mitt huvud för jag tycker att jag så länge försökt gjort något åt detta faktum, jag var till och med på en alternativ behandling som påpekade att jag var gluten- och laktosintolerant och nu när jag byter kost skulle jag få kilona att rinna av mig. Inte då, jag har nog snarare fått på mig några till sedan i mars. 

Men vad vill jag med detta inlägg? Jo, jag har tröttnat ur på alla idéer om hur man ska komma i normalvikt. Från och med nu gör jag som så här. Jag äter mindre och rör mig mer. Punkt! 

Hur det än blir med vikten så är det bra av andra anledningar att röra på sig, så nu ska jag bara göra det. Slänger ut alla tankar om råd och rön när det gäller näring. Vi får se hur det går. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

L Som I Lycka

Jag vill rekommendera denna film som jag länkat till nedan som gjorts av kvinnan till höger på bilden ovan. Hon har under fem års tid filmat och följt sina väninnor som tillsammans med henne själv gjort olika livsval i livet. Intressant, tankeväckande och varm film. Filmen sätter spetsen på vad är lycka? och hur vill jag leva mitt liv? 

 Det finns nog många anledningar till varför jag blev tagen och berörd av denna film. Jag är inte färdig eller om jag ens har börjat tänka på mina livsval? Jag är fortfarande obearbetad i många delar i mitt liv. Jag inser att jag kommit till vissa insikter som även belyses i filmen. Se den, kan jag bara säga.

Länk till filmen L som i lycka

Ta hand om er och kom i håg att andas

Alla Bär Vi Vår Egen Sanning

Jag hade en plan och den var att skrika ut ett primalskrik över havet när jag hade det jobbiga bakom mig.  Men nu av någon anledning har jag inte samma behov av det. Jag känner mig starkare och jag ser framåt. Jag har de jobbiga månaderna bakom mig och jag har nu möjlighet att åter se en ljusare framtid. 

Vad har jag lärt mig av detta?

Ja jag vet inte riktigt, men kanske är jag mer lugn. Kanske inser jag att jag inte behöver få panik och att det jobbiga går faktiskt över och framför allt att jag kan och orkar resa mig igen. Jag har inte haft någon kreativ lust under månaderna som gått men jag känner redan idag att det börjar spira i mig och att jag får lusten tillbaka att fotografera och skriva. Jag har kanske även lärt mig att allt är inte svart eller vitt och att jag kan lyssna på hur en annan ser på en situation.

Men det jag har förstärkt är känslan att jag inte kan gå emot min övertygelse och det har jag inte gjort den här gången heller. Jag har varit sann mot mig själv från dag ett till nu och kommer så fortsätta göra. Alla bär vi våra egna sanningar och jag har min. 

En annan sak som är helt tvärsäker är att jag saknat Er alla och era blogginlägg och ni som kommenterar här hos mig. 

Ta hand om er och kom ihåg att Andas

Hej Så Länge

Det slutar inte, allt elände som ramlar över mig. Jag har inga ord längre. Måste försöka ta mig ur detta innan jag kan skriva igen. Det tunga förlamar mig och trots att jag skönjer en bättre tid framöver så förmår jag inte skriva just nu. 

Jag återkommer när jag har något att säga och tills dess så önskar jag er allt gott och jag kommer nog gå in och läsa inne hos er trots att jag inte har några ord att skriva. 

Ta hand om er och kom ihåg att Andas

Någon Sa Till Mig; Jag Brukar Inte Ta Mig Själv På Så Stort Allvar.

Jag har en hel del att bearbeta just nu och det snurrar ganska kraftigt i huvudet. Därför blev behovet starkt att sätta pränt på det här. Dels har jag en konflikt som ska lösas och jag vet inte vart det bär. Dels har jag en ekonomi som inte är den bästa - skulle därför behöva flytta in i mindre bostad men känns övermäktigt att tag i just nu. Sedan går jag på min gruppbehandling med kroppskännedom, bildterapi och samtal och den kräver sin sak. Finns en anledning till att jag går den, det finns helt klart saker jag behöver arbeta med inom mig. Sår, hinder och trösklar som jag behöver bearbeta, acceptera och lämna bakom mig. Till veckan ska jag redogöra för mitt liv och det som har varit viktiga händelser. Svårt svårt svårt är bara förnamnet. Jag har vänt och vridit på mig i huvudet, i texter, i bilder och skisser jag kommer liksom inte ned i det väsentliga. Jag blir näst intill tokig. Sedan min andra behandling som innebär kostomläggning och utrensning av alla gifter i kroppen. Den har så här långt gett mig mycket. Jag är värkfri så gott som, jag har fått en renare kropp, en renare tanke men på vägen en massa abstinens. Till veckan har det gått 14 dagar alltså bör jag komma in i fas två av läkning och allt mindre "biverkningar" Jag mår bra av att byta kost och att känna mig klarare och renare om det i sin tur ger mig en friskare kropp både fysiskt och mentalt är jag den första som jublar. 

Men det är lite mycket nu och jag blir lite handlingsförlamad i det faktum att jag inte vet vilket håll jag ska vända mig. Men fokus är arbetet inför nästa vecka och att grotta ned mig i livshändelser och livsscheman. Men jag börjar den här dagen med en dusch och fika i fina vädret men en fin vän. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas. 

Havet, Solen Och Ett Jävla Trevligt Sällskap

Jag har varit hos min bästaste vän över helgen. Laddat med massa ny energi och som ni ser fotograferat en del. Härliga solen har varit framme och värmt våra kinder också. Det har varit gott och i morgon drar jag i väg hem men tar en sväng via Arvika där jag ska få en behandling som jag tror kan hjälpa mig. Sedan hem och träffa barnen igen. Jag gör allt jag kan för att bli frisk och det känns som jag är på rätt väg. Det känns äkta, genuint och sant i mitt hjärta och då måste det vara rätt väg tänker jag. Jag ger inte upp min väg och mål om hur jag ska må bra. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Ångest, självInsikt Och En Jävla Resa

Ja, vart har jag varit i en hel vecka? Inte skrivit något inlägg och heller inte varit inne hos er och läst eller kommenterat. Jag har varit under stenen och grävt. Om jag hittat något? Näääää

Jag har fått en värk i kroppen som inte är att leka med, det går ilande stötar genom hela kroppen och det  som är ännu tråkigare är att jag gråter igen. Vilsen? ja

Var i alla fall på behandlingen idag igen, välbehövligt och bildterapeut är så skicklig på att hitta den ömma punkter så jag bröt ut i stor gråt idag. Hon såg rakt igenom mig idag efter att hon tittade på mina bilder och hon såg även igenom mina gruppmedlemmar. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Vemod Och Vila

Här blev det stora feberfrossan och ont i kroppen sedan i onsdags. Ingen behandling kom jag iväg på och jag hoppas men det verkar omöjligt att jag ska orka ta mig ned till jobbet i morgon. Eleverna ska ha ett prov så det är inte mycket jag behöver orka med mer än att ta mig dit. 

Te, te och åter te står på menyn och vila vila vila. Trots att kroppen är febrig och tung i lemmar så infinner sig en rastlöshet som jag inte riktigt förstår. Vemod och litenhet växer sig starkt också och det är med tungt hjärta jag känner att mitt starka jag försvinner bort från mig. Då stärks jag av era fina kommentarer och stödet ni ger mig i min resa. Tack för att ni finns och ta hand om er. Kom ihåg att andas. 

Dags För BeHandling

Som jag har längtat, men i morgon är det äntligen dags. Dags för min behandling som ska få mig på benen igen för att aldrig mer falla. Hoppas jag i alla fall. Kroppskännedom, bildterapi och samtal i grupp under 20 veckor och 2,5 h per gång. Denna vecka är det tyngre att arbeta. Mycket mycket rädsla och ångest bor i min kropp ,så det kommer bli så nyttigt att få ta upp och bolla dessa tankar med gruppen. Jag fick en förklaring på vad jag känner, men inte kunde sätta ord på själv, min goa fina vän sa: 

- En identitetskris hamnar man i när man känner att hjärnan inte fungerar som den bör och det gör den inte efter en utbrändhet. Rädsla och ångest skapas för att man inte kan lita på sig själv längre och att man samtidigt ska leva upp till förväntningar på jobbet. 

Precis så känner jag. Men jag kämpar på.

Jag älskar när jag hittar sådana här foton i min samling. Jag blir kär i vissa lite extra mycket och denna bild talar till mig i sin enkelhet. Avskalat, dovt, men ändå med en känsla som berör.

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

Yttre Brus Ska Ta Plats I Mitt Liv Igen

Några dagar in på nya året och jag känner stor tillförsikt inför allt som komma skall. Upplevde en spännande stund när jag var på möte på EPM igår. Ett möte inför att behandlingsgruppen ska starta.  Där gick vi igenom vad jag upplever i olika situationer. Resultatet gav ett medvetet jag med vissa tydliga kritiska punkter som jag behöver arbeta med. Kontentan av mötet är att jag kommer med all sannolikhet få ut mycket av gruppen men att jag även har gjort ett hästarbete under 2012 med mig själv. Klapp på axeln för mig själv. Bra jobbat! Tänk att man kan komma så långt på egen hand. 

Hon frågade hur jag arbetat med mig själv och jag berättade. Vilket gav en kommentar från henne om att det är ungefär det som deltagarna känner och upplever efter de har gått gruppen. Men jag tror inte på något vis att behandlingen inte kommer vara av nytta för mig. För det spelar ingen roll hur medveten jag är om mina personlighetsdrag jag behöver också kommer till nästa steg och det är att hitta verktyg och strategier för att förebygga det som gör att jag faller. Ja, jag kanske kommit längre på min resa än vissa i gruppen men det är inte sagt att jag inte kommer ha nytta av gruppen. Jag tror på detta och att det är rätt väg för mig att nå ett rikt inspirerande liv framöver. 

Vissa insikter om mig själv är inte så snygga och rumsrena. Tål knappt att se dagsljuset, men att tordas erkänna sina fel, brister och tillkortakommanden är rätt väg. Jag ser mig själv i ögonen precis som jag är och jag gillar det jag ser. En varm känsla sprider sig inom mig. Så var det inte alls för några år sedan. Jag var inte alls medveten om mig själv och hade heller ingen stor omsorg och omtanke om mig själv som människa. Därigenom var jag även kritisk mot min omgivning. Vilket också har skiftat idag. Idag ser jag på min omgivning med blida och kärleksfulla ögon. Livet ger en inte bara fler gråskalor genom erfarenheter utan också en stor dos ödmjukhet. 

Att vara rädd om sig själv, vara sin bästa vän, lyssna till sitt inre och ge sig själv det jag behöver och sätta upp gränser är lätt när tiden finns som sjukskriven. Nu ska jag fortsätta göra precis det här men i arbete. Fler människor runt mig, ett yttre brus som påkar på att saker är viktiga och bör prioriteras. Elever som kräver att bli lyssnade på och att jag ska finnas för deras behov. Detta i kombination att vara ensamstående med ungdomar som kräver mat vilket leder till att vardagens sysslor ska få utrymme också. Städa, handla, tvätta samtidigt som jag ska ta hand om mig själv, fortsätta sätta mina gränser för mig själv och vara min bästa vän. Det här är ingen konst för er, det här gör ni varje dag och säkert alldeles utmärkt. Men för mig är det stort, skrämmande och svårt. 

Men jag tror tiden är inne för detta steg nu och i kombination med behandlingsgruppen och min livskvalitet map finns förutsättningar. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Tredje Advent Firas Med Trevligt Besök

Tredje advent och jag har haft besök av en god vän som jag tycker så mycket om. Jag älskar att sitta och prata med honom. Jag har haft en tuff helg med migränanfall både igår, i natt och i förmiddags men nu är det bättre och jag och dottern ska mysa advent till tv´n i kväll. Ha en fin advent alla och kom ihåg att Andas. 

Själv blev jag påmind idag om att när smärtan kommer så låt den komma, var i känslan och framför allt brottas inte med den. Att det ska vara så svårt att komma ihåg sin omsorg om sig själv. Bara av att jag accepterade värken så lättade den eller kraften värken utgjorde på mig mildrades i alla fall. Vi behöver alla påminnas hela tiden om att vara vår bästa vän först och främst för att kunna dela med oss av vår omtanke till andra. Det är en färsk vara insåg jag idag. Jag får inte ta för givet att jag här hemma i den omsorgen och låta det vara så. 

Återhämtning Och Vila

Idag har det varit en återhämtningsdag då jag vaknade med huvudvärk. Skönt att efter frukost och kaffe få krypa ned under täcket igen och bara försvinna in i drömmarnas värld och låta värken värka ut under sömn. Vakna upp några timmar senare och känna sig loj och mör i kroppen men ändå återställd så pass så jag har lagat mat och ätit. Nu blir det vila i soffan resten av dagen då jag har lärt mig att ge kroppen det den ber om. Jag får njuta av vinterbilder genom mina foton istället för att komma ut idag. Ha en fin kväll alla och kom ihåg att Andas. Jag ska titta på Så mycket bättre och Downton Abby senare. Sedan kryper jag nog ner i sängen igen.