Är Ambitioner Bara Till Godo?

Jag funderar över ambitioner i livet. Ambitioner kan man ha inom många områden och oftast är de av godo. Håller ni inte med? Att ha ambition gör att du driver dig själv framåt, lite längre, och kanske över dina egna förväntningar på dig själv.

 

Men varför har man ambitioner? Är det just för att vi är en del av samhället och vi i och med det är en kugge i kugghjulet som ska driva samhället framåt? Har alla ambitioner eller är vissa födda utan?

 

Jag har höga ambitioner vad jag än tar mig för. Detta förstår jag är en fördel som yrkeskvinna och även som medmänniska på denna jord. Men när blir ambitionen din fiende?

- jo, när du i ditt driv har gjort dig själv sjuk och dränerat dig själv på alla dina resurser.

När jag nu försöker komma tillbaka efter lång sjukdom, så i kullkastar mina ambitioner mig gång efter gång. Det är som om jag ger mig själv en liten utmattning om och om igen i min stora utmattnig, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag driver mig att göra större framsteg, fortare, längre, bättre i vad jag än företar mig. Det jag försöker mig på just nu är på inget sätt några stora ovationer utan mer att komma igång med rörelse till exempel. Just för att det får mig att må bättre.

 

Jag började med att se till att jag skulle röra mig lite varje dag och inte tänka på så mycket mer en att läka. Men strax har jag i min ambition, dragit iväg med mig själv så att uppdraget gå över styr. Jag gör mig själv utmattad och det innebär att jag hamnar tillbaka i soffan med en stor mur framför mig. En mur som tillsynes är omöjlig att ta sig över.

 

Jag hade ett intressant samtal, med min arbetsförmedlare på arbetsrehabiliteringen på af igår, just om detta. Ibland är inte ambition bara av godo. Ambitionsnivån bör förändras för att inte dränera mig om och om igen. Men det är en svår förändring på grund av att det är ett av mina personlighetsdrag. Jag är en ambitiös person i botten.

 

Så likväl som jag behöver hjälp med att finna hur mycket och på vilket sätt jag klarar av att arbeta så behöver jag minst lika mycket stöttning och hjälp att hitta nivån och strukturen i min vardag. När sjukdomen slår till bör man dra ner på "måsten" och fundera över vad som bör prioriteras i sin vardag. Där tappar man både struktur och rutiner för ett tag. Just för att det är nödvändigt. Men när man ska hitta tillbaka till en viss nivå på struktur och rutiner så saknas, i alla fall i mitt fall, en inre drivkraft och förmåga att skapa dessa mönster igen. Och i försök att återskapa dessa så kommer min ambition och skälper mig om och om igen.Jag vill för mycket på en gång.

 

Ett behov av träningsledare gör sig synlig. Just för att inte driva på för mycket och för fort, utan få hjälp i lagom små steg så att varje litet framsteg blir en seger och inte ett misslyckande igen och igen.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise