Det finns många anledningar till varför jag bloggar och en av anledningarna är att det hjälper mig sortera och reflektera över mina tankar och funderingar. Genom att jag bloggar så synliggör jag mina tankar och då inser jag att mina tankar och jag är inte alltid är ett. Ibland har jag goda tankar och ibland är tankarna en produkt av självklander, destruktiva handlingar om att jag inte är värd, duger eller räcker till. Det hjälper mig alltså att analysera vart jag befinner mig.
Ibland kan jag också med hjälp av skrivandet börja skönja en eventuell väg eller val som jag har framför mig. Det liksom klarnar och jag kommer till insikter, i mitt tycker kanske klarare eller tydligare än om jag inte skulle blogga.
Jag bloggar också för att jag gillar att skapa något vackert och jag skapar när jag bloggar, text tillsammans med bilder. Jag väljer inte en bild på måfå, utan brukar alltid ha en tanke med vald bild. Allt för att skapa ett harmoniskt helhetsintryck.
En annan anledning är att jag är värdelös på det svenska språket, jag förstår inte grammatiska reglerna, eller mer rätt är väl att jag inte minns dem. Jag kan skriva en mening och sätta ut punkt och kommatecken, sedan kan jag läsa den och om igen och för mig kan det där kommatecknet vara rätt eller fel. Oftast det sist nämnda tror jag. Jag har ingen aning. När jag var liten fick jag nog benämningen ordblind. Det var ett populärt ord att använda innan dyslexi kom in i ordvalet. Både som ord och definition. Jag minns mina rättstavningsprov med fasa, hur mycket jag än hade övat så var det massa röda bockar över hela pappret när jag fick tillbaka det. Jag kunde orden kvällen innan, men sedan gick det i alla fall inte när jag väl skrev provet. Det är med glädje jag sett att mitt minsta barn inte har det problemet, han tittar igenom glosorna och sedan kan han dem. Vilken glädje! Oturligt nog har mina två äldsta barn fått kämpa med språket som jag. Så för att göra en lång historia kort så tränar jag faktiskt mitt språk genom att skriva och att läsa andras bloggar. Rent språkutvecklande.
Min utmattning har också satt käppar i hjulet för mig när det gäller ord och att minnas ord och stavning, så av den anledningen så håller jag tanken vid liv om ord och betydelse genom att skriva mycket.
En viktigt anledning till att jag bloggar är att jag har fått fina viktiga vänner runt omkring landet genom deras bloggar och min. Dessa vänner är och har varit väldigt viktiga för mig i min resa genom tunga år. Stor ensamhet och depression kan minskas genom att få kontakt med vänner som jag aldrig skulle ha mött på annat sätt än genom att blogga.
11 kommentarer:
Tycker om att läsa det du skriver och för att kanske fått benämningen "ordblind" som liten tycker jag att du gör det jättebra. Jag hade aldrig kunnat trott det ändå. Vad hemskt att få tillbaka papperet med röda bockar, det gör verkligen inte självförtroendet och glädjen någon nytta...
Ja, visst känns det oerhört bra att det går bra för barnen och man får väl hoppas att de som inte har det lika beviljat får bättre hjälp på skolan än tidigare. Vad jag förstår har ju massor av barn genom åren aldrig fått rätt hjälp.
Min dotter som är tio år är duktig på att skriva och formulera sig. Har pratat en hel del med henne om att det underlättar om man kan i tal och skrift skriva rätt, få fram sitt budskap ordentligt. Världen är full av människor som inte lyssnar på vad andra har att säga och kan man då få fram det man vill på ett bra och effektfullt sätt kanske det underlättar, tänker jag. Men det är klart, det kanske gör vare sig till eller ifrån, för många lyssnar bara på sig själv och knappt det.
Jag tycker du gör ett bra jobb både med dig själv och din blogg, om man kan säga så :)
Trevlig helg! /Ann-Louise
Så fint du skriver. Jag märker ingenting av din "ordblindhet" utan känner hur texten flyter mjukt som uppvärmd honung. Tillsammans med bilden är det - harmoni. Långt ifrån den stressiga världen här utanför.
Och ja - vänner. Jag räknar dig som min bloggvän, med dina värmande kommentarer på min sida.
Ha en skön helg, min nyfunna vän.
ja, detsamma till dig min vän. Och tack för dina fina ord, som honung.... wow ....jag kämpar vidare. kram kram
tack för ditt långa svar. Vad skönt att det inte märks så mycket i min skrift. För jag har faktiskt ingen aning. Men jag tänker inte bli tyst för det utan jag fortsätter kämpa. Jag jobbar inom skolan när jag inte är sjukskriven och visst finns det bättre hjälpmedel idag men inte för alla tyvärr.
Jag kämpar och jag gillar din blogg också. :) kram
Vännen, vi kan ta varandras händer! Jag skriver som en "kråka" kan inte stava, orföljd...vet jag inte vad de är..*fniss*...du ser jag pungtar när jag inte vet om det ska vara komma, pungt m.m. Blandar hej vilt. Sedan vet du sedan innan att jag är gift med en journalist! En ordets mästare, skriver med ett underbart flyt! När jag sitter vid datorn och ropar: hur stavas.....så bokstaverar han tillbaka...men sen hör jag inte vad han säger...utan skriver som jag tror att de ska va. Så du är INTE ensam! Men jag gör så gott jag kan. Har ALDRIG tänkt på att du inte skriver bra! Du är duktig, sträck på Dig!
Kram kram.
tack goa du, detsamma till dig. Har jag aldrig tänkt på heller. kram
Underbara kloka fina du! :-) Jag önskar dig en dag fylld av värme, glädje, kärlek och ljus! :-)) <3 <3 <3 KRAM!!!!
Tack söta Susanne! Ha en skön helg kram
Jag har heller aldrig märkt "ordblindhet" på denna blogg. Tvärtom verkar du skriva med tanke bakom orden.
Själv skriver jag mycket eller lite beroende på inspiration och om det finns något mellan öronen eller inte.....vissa dagar är det nog rätt tomt :)
Helt otroligt att det inte är någon som har märkt av min språkliga svaghet. Jag kan läsa ett inlägg av mig några veckor senare och då kan jag upptäcka flera fel. Men jag är nog ganska noga men att läsa och kontrollera innan jag publicerar ett inlägg. Visst är det tomt i bollen ibland. ;) Ha en skönt kväll. kram
Skicka en kommentar