Jag tänkte på en sak..

 ..när jag gjorde i ordning kaffet i morse. Min dotter är snart 19 år och hon tränar med liv och lust, och svaret på min kommentar om att jag tycker att hon är duktig (jag tänker i mitt huvud varför jag inte är det). Så svarar hon; Jag tränar för att jag vill och så ler hon så där underbart som bara en dotter kan göra. Hon är så fin ända inne från själ och hjärta min dotter. Hon gillar inte hur världen ser ut med så mycket falskhet och elakheter som finns. Men nu kom jag in på ett sidospår, hehehe

Tillbaka till mina funderingar om träning. Jaha, hon tränar för att hon vill. Jag tänker tillbaka på när jag var i hennes ålder och tränande 6 dagar i veckan. Jag var ingen träningsfreak på något vis men jag tränade för att jag tyckte det var kul. Jag försöker återkalla känslan om hur jag mådde och vad som gjorde att jag tränade så många dagar i veckan. Det jag får fram är en skön känsla över att jag gjorde det jag ville. Jag tänkte aldrig under den tiden, att jag borde träna. Jag tänkte heller aldrig att "det duger inte att hoppa över en gång" för "då är jag totalt misslyckad" och "vad var det jag sa". 

Jag minns att jag trivdes med min smidighet (jag var vig som en galning) mitt flås och att jag var slank. Jag gjorde detta ensam och utan att någon annan var delaktig, det var helt min grej. Precis som det är min dotters grej nu. Jag hade en allsidig träning, genom dans, simning och styrketräning. Jag planerade inte detta på annat vis än att jag gjorde dessa tre aktiviteter för att jag ville det. 

Hm, kan jag lära mig något av detta? Idag tänker jag mycket föra om att jag borde träna si och så och jag borde träna så många gånger i veckan. När sedan orken inte finns där (jag är utbränd, bör tas med i beräkningen) så säger jag till mig själv; "Vad var det jag sa"... "du orkar inte, kan inte greja det här"... "du är misslyckad och att tro att du någonsin ska få tillbaka kondition och smidighet är bara löjligt"

Men om jag tittar på dessa två scenarier, så kan jag faktiskt se olika utgångslägen. Jag har inte en enda gång på sistone frågat mig vad jag vill göra, vad vill jag träna. Jag har inte låtit lusten bygga upp en träningsvecka som bara skapas av den enkla anledningen att jag valt att på onsdagar vill jag simma. 

Vad skulle hända om jag var snäll mot mig själv och utan förväntningar och utdömande om att jag kommer misslyckas, faktiskt lyssnade in vad jag vill och har lust att göra. Kanske blir jag förvånad över att det skulle bli en träningsvecka som både jag och min kropp skulle trivas med. Ibland kan tanken och känslorna kring tankarna fara ut med mig på villospår. Här går jag och tror att jag är världens lataste människa och inte orkar någonting men det kanske handlar om att jag planerar innan vad som borde göras och vad som skulle vara bra utan tanke om vad jag har lust med. 

Vad säger ni om detta? Har jag fel? Kan mina tankar om borde göra mig förlamad och icke handlingskraftig. 

Jag ska börja vara snäll mot mig och lyssna in vad jag vill göra istället för att sätta upp massa förväntningar... det kan inte bli sämre.

Sköt om er!
Marie-Louise