min mindfulness kurs, som jag gick för två år sedan, med värme. Det var med sådan längtan jag gick till dessa tillfälle. När jag närmade mig rummet och tog av mig mina skor utanför, kunde höra musiken inne ifrån rummet, så var det med en stor förväntan jag gick in genom dörren. Tyst för de som redan kommit låg på sina yogamattor och blundade, andades och landade. En känsla av välbehag smög sig på mig direkt, kursledaren satt längst fram och välkomnade mig med ett varmt leende, ljusen bildade en halvcirkel på golvet. Min matta var redan framlagd och välkomnade mig att lägga mig ned. Den atmosfär som var i detta rum vill jag återuppleva regelbundet. Rörelserna från oss deltagare, av att befinna oss i detta rum, var mer mjuka och långsammare. Vi pratade med mjuka röster och delgav varandra hur veckan hade varit, vi stöttade varandra genom att lyssna, ge respons och med en stor skopa vänlighet i våra ögon och igenkännande nickar.
Att få uppleva att fler kämpade med tillvaron precis som jag var en aha-upplevelse. Att se att vi tog till oss budskapet om att vara här och nu, tänkte om och på det sättet få vardagen att fungera lite bättre var rent underbart. Vi var ett gäng på 6 personer, jämnt fördelat mellan män och kvinnor och ålder var mellan 20 - 50 år. Att inse att det inte spelade någon roll vare sig kön, ålder eller arbete, utan detta kan drabba vem som helst, var också en frihetskänsla. (det är inte fel på mig)
Tillsammans gjorde vi andningsövningar, meditationer och yoga. Det var vår värld för ett antal veckor och jag levde för dessa stunder. Jag försökte bevara känslan av lugn i min själ när jag gick därifrån. När vardagen och stressen knackade på så kämpade jag med näbbar och klor för att den inte skulle ta tag i mig igen. Av de som gick på kursen så var det bara en som inte bytte jobb. Den personen kom heller inte lika långt som oss i sin inre balans och frid.
Höjdpunkten, ja det fanns en höjdpunkt i denna fridens boning, var fikastunden. Ledaren hade dukat upp med olika tesorter, äpple och något kex. Vi deltagare rörde oss sakta, ja nästan lite andaktsfullt, när vi hämtade varsin kopp och valde smak. Vi satte oss ned och i tystnad drack och åt vi vårt fika á la mindfulness. Alla sinnen var med, synen, lukten, smaken, hörseln och känseln och dessa gav oss en helt annan upplevelse av tesmaken och äpplet.
Detta saknar jag! Jag vet man ska inte tänka tillbaka och önska sig åter, det jag kan göra nu är att faktiskt fika på detta sätt. Jag kan i nuet skapa mig dessa stunder och det gör jag så ofta jag har möjlighet. Men gemenskapen i gruppen, känslan i rummet... ja den går inte riktigt att återskapa när jag är ensam i att njuta av mitt te. Gruppen bidrog med mycket till totala upplevelsen.
Så vad vill jag säga med detta då? Jo, jag skulle vilja skapa möjligheten till sådana stunder utan att det är en kurs som tar slut efter ett antal gånger. Jag skulle önska att det fanns ett ställe där man kunde gå och uppleva detta fortsättningsvis, efter avslutade kurser, för alla som lever efter mindfulness. Att ge möjlighet att dela känslan av att leva här och nu, att ge möjlighet att komma in i rummet och känna att här tar vi en paus från vardagsstressen och att det gör fler med mig. Ja, tåls att tänka på... :)
Ha en skön lördag!
Marie-Louise
1 kommentar:
Några vänner på en kopp thé efter jobbet eller underveckoslutet? Där man bestämmer att det bara är för en timme eller högst två och berättar hur veckan har varit?
Skicka en kommentar