Båtar, Blogg och Barn

God morgon tänkte jag säga, men inser att det snart är lunch. Jag sitter fortfarande i morgonstasen och dricker kaffe. Tiden går och jag får inget gjort, hm. Från det ena till det andra. Jag kan tycka att båtar är så vackra. Har kanske något med att jag gillar havet och sjöar så mycket och att jag tycker om synen av hur de glider fram i vattnet. Ann-Louise hos Lyckliga Praliner frågade här om dagen vilken båt jag skulle vara om jag var en båt. Jag skulle var en kanot, som ljudlöst gled fram i det glittriga vattnet och upptäckte det lilla som förgyller livet och som den stora lyxiga båten inte ser för att den far fram långt ut på sjön/havet i rasande tempo. Även den fattigaste kan vara rik, för den uppskattar det lilla i livet. 

Jag har som sagt röjt lite här hemma under en tid, jag har fortfarande hallen och köket kvar, men jag har varit trött i kroppen i går och idag så jag har passat på att städa lite här på bloggen. Jag tyckte det var så rörigt med alla rutor i bloggen så jag städade och fixade lite. Jag tycker det har blivit ett renare intryck nu. Vad tycker ni? När jag höll på och skulle skriva in texten i headen i Picasa så kraschade teckensnittet som jag brukar använda. Hur kan det hända? Helt plötsligt blev det teckensnittet något helt annat. Rakt och tråkigt. Fattar inte, men det blev att välja något annat snitt och det kanske blev bättre. Jag vet inte... 

Nu till det jag tänkte skriva om i inlägget. Flera av mina bloggare har skrivit om sina barn den senaste tiden, Mindfulnessmamma skriver om hur hon gör mindfulnessövningar med sina barn, Inte så särskilt ensam mamma skriver om en ostressad och lyhörd tillvaro för sina barn och Lyckliga Praliner skriver om att hon fått en skatt i sin dotter. Detta ger massa tankar hos mig och jag håller med dessa tre kloka kvinnors tankar om föräldrarskap. Jag kan sakna mina små juveler så det gör ont i min kropp, små nyduschade krabater som doftade ljuvligt och satt insvepta i badrock i mitt knä och njöt sista stunden innan det var sovdags. Vart tog den tiden vägen? Idag kan jag titta in i deras ögon och leta efter den-lilla-oskyldiga-så-beroende-av-sin-mamma-barnet, finns de kvar där inne. Ja, egentligen finns de där, men idag är de stora självständiga individer som håller på att forma sitt eget liv med dess värderingar och livsmål. Jag kan bara hoppas att jag har rustat dem gott och gett dom en trygg och stadig plattform att stå på och om den gungar och känns lite ostadig ibland finnas här för dem och ta emot om de faller. 

Men att tänka tillbaka på åren som gått och allt, både glatt och jobbigt, vi gått igenom gör gott för ett mamma-hjärta. Jag tror inte på att vara en kontrollerande mamma, jag har alltid varit lyhörd för mina barns önskningar och resonerat med dem i stället för att sagt nej. Har jag märkt att deras önskan har varit genuin så har jag gjort det jag har kunnat för att hjälpa dem att nå sitt mål, trots att det kanske inte har varit helt sant för mig. Jag har hela tiden respekterar deras individs rätt till att skapa sig ett eget liv vilket har lätt till en dialog och ett resonemang som ibland har gjort att de har valt att ändra sin åsikt, därför att de själva märkt att det inte var så genomtänkt. 

Återhämtning, tystnad, avkoppling har varit stora inslag i vårt hem. Många gånger har besök undrat om barnen har varit hemma för att vi i lugn och ro har fikat och haft tid för vuxenprat utan att barnen har tiggt om uppmärksamhet. Ja, alla tre är hemma men de har aldrig varit så självupptagna så de inte har respekterat sin mamma och hennes egentid. Nu menar jag inte att jag har uppfostrat mina barn till att sitta i hörnet och se fina ut men tysta. Absolut inte, jag har uppfostrat dem till ömsesidig respekt och var sak har sin tid. Mina barn uppskattar tystnad, återhämtning och att det inte behöver hända saker hela tiden och att det är upp till mig som förälder att roa dem. Nej, så har det inte sett ut i vårt hem. Jag tror att jag gett dem ett tryggt och kärleksfullt hem som i sin tur har gett dem en inneboende trygghet. De har också lärt sig att återhämtning är av godo och idag kan de själva längta efter lugn och ro när det blir mycket aktiviteter under en period. Den konsten tror jag är av oerhörd vikt i dagens samhälle. 

Tro inte att jag inte uppskattar mina barn i den ålder dom är i nu. Absolut gör jag det och dessa juveler, men deras nästan-vuxna-resonemang förgyller mina dagar. Min minsta, som alltid kommer vara minst, har börjat komma i målbrottet. Fattar ni, målbrottet! Han är ju stor nu... 14 år fyller han i sommar, växt om sin mamma bara på senaste halvåret och har blivit lång tjusig kille. Att titta upp på alla mina barn är en upplevelse i sig, då jag är ganska lång själv med mina 172 cm över havet. Ja, ni ... anar inte vad mina barn och jag har gått igenom och trots att jag skriver att jag respekterar mina barns liv och åsikter så har jag många gånger under åren varit LejonMamma och slagits för mina barn. Vi har gått igenom; talsvårigheter,  blyghet, lässvårigheter, talpedagoger, barnepilepsi, självskadebeteende, ätstörningar, skolavhopp, depressioner, minnessvårigheter, inlärningssvårigheter, utanförskap, sömnsvårigheter, prestationskrav, ångest, panikattacker m m 

För att avrunda detta inlägg kan jag bara säga varje ålder har sin tjusning och njutning, men också vissa svårigheter. Men som lejonmamma så slåss man för sina barn in i det sista och man tror och gör alltid sitt bästa för sina barn, utifrån sina egna värderingar. 

Ta hand om Er idag och glöm inte att Andas och precis som Mindfulnessmamman skriver så är det inget fel att faktiskt låta barnen få lära känna mindfulness också.