Båten och snigeln får representera min väg på en inre resa och det i snigelfart, men trots den långsamma takten så går det framåt. Jag blir mer och mer klar med hur jag fungerar och då först är det påverkbart. Det man inte vet om sig själv och som inte är bra med sig själv är svårt att ändra på om det inte kommer upp till ytan. Så det positiva så här långt är att jag har blivit medveten om mina "brister" eller mindre goda sidor för att hålla mig frisk. Hur har jag blivit medveten om det?`Jo, jag har lärt mig massor om mig själv i möten med andra personer, samtal med andra personer, sett andra personer göra samma misstag som jag själv gjort under åren. Alla möten med andra människor, trots att inte alla möten är av positiv natur, är ett lärorikt möte för mig som människa. Det har bl.a Kaj Pollack gett mig insikt om. Jag fick förmånen att gå på en av hans föreläsningar och den var så inspirerande att det var som en "spark i ändan".
Det var någon som sa till mig en gång att det som du behöver kommer till dig. Just nu tror jag mer på detta uttryck än när jag precis hörde det, för under det senaste halvåret har jag mött människor som på många olika sätt har bidragit till stöd och olika tankeställare för mig. Att jag är på en inre utvecklingsresa är jag helt övertygad om, jag har börjat se mina meditationsstunder som utvecklande för mig och inte bara som ren avkoppling och timeout . Jag har även fått väldigt fin hjälp av en god vän i det andliga arbetet. Jag har ställt mig frågan varför jag mött dessa människor just nu, så lämpligt i tid, och då funderar jag på om det är så att jag just nu är öppen för dessa människor för att det finns ett givande och tagande mellan oss.
Men på inget sett är min resa kort, den har precis börjat och när jag är hemma och har tystnaden som min bästa vän och en själslig och njutningsbar musik i bakgrunden när jag så önskar är det lätt att glömma att jag är sjuk. Idag hade jag ett möte på FK, och när jag kom dit blev jag hänvisad att vänta i någon typ av "väntrum" Detta rum var en stor sal med slammriga stolar och bord och inga ljuddämpande material fanns att uppbringa. Ljudnivån var så hög att jag hörde vad de sa på andra sidan av det gigantiska rummet. Jag blev väldigt fort tömd på min energi, jag lider av stor ljudkänslighet pga. min utmattning, och fick fokusera på att gå in i mig själv för att ha möjlighet att stanna kvar i detta rum. Då slår det mig hur dålig jag är, tänk om jag skulle gå till arbetet, hur lång tid skulle jag klara av innan jag mådde dåligt? Med dagens upplevelse så kanske 10 minuter vore rent för mycket. Som tur var mötte jag en förstående och klok tjänsteman, mötet gick fint och vi har en "plan". Nu ska jag vila resten av kvällen, få se om det bli en promenad. Jag inser vilken otrolig medicin promenader är. Så kanske... annars blir det extra långt i morgon :) I morgon är det min första Frihetsdag, då jag bara ska göra sådant som jag mår bra av och tycker om. Titta in i morgon så berättar jag om hur jag spenderade dagen.
Dagens citat:
"I varje möte med en annan människa har jag något att lära mig." (Kay Pollack)
3 kommentarer:
Ibland ser man inte saker som funnits omkring en förrän man behöver dem, man kanske inte har varit mottaglig?
Jag vet flera som drabbats av t.ex utmattning, stressrelaterade besvär och panikångest. För flera av dem skapar barndomens och uppväxtens minnen elände nu i vuxen ålder. Och de har aldrig kopplat ihop det. De har sedan fortsatt att vara den som alltid ställer upp, som alltid erbjuder hjälp och blir utnyttjade, för de säger ju aldrig nej. De kan inte säga ifrån och stå upp för sig själva. Dålig självinsikt och blundar för verkligheten för det är ju enklast. Det som kommer sedan av det hela förträngs. Det måste vara fruktansvärt att tampas med sånt och att våga börja se sanningen är säkert mycket skrämmande. Jag är tacksam att jag inte har det som de.
Eftersom jag inte vet något om dig skulle jag vilja fråga i vilket syfte eller av vilken anledning du startade din blogg. Om det var innan eller i sammanband med att du drabbades av utmattning?
Ann-Louise
Min första blogg startade jag för att jag hade hundar och det var dom som "pratade" om sindag, sedan kom fotograferingen i fokus men jämte fotograferingen och många fotokedjor så började jag skriva om hur jag mådde för jag har mått dåligt i många år. Ett tag har bloggen varit nere och fotografering likaså, nu har jag start den här och en ny fotoblogg och det är för att skriva av mig och ge mig möjlighet att se de små framsteg jag gör. Bloggen är ett verktyg av flera på min väg mot ett friskt liv. Var det svar på din fråga?
Kram
Skicka en kommentar