Att tappa tron...

... på något som man har levt och andats de senaste 10 åren är svårt. Det är som att tappa en bit av sig själv. Vad händer nu? Hur ska jag förhålla mig till livet nu? Marken gungar och allt känns ostadigt och ostabilt. Hur, vad och varför? Är frågor som cirkulerar i mitt huvud om och om igen. Jag och en väninna har tankar om att skriva en bok om vår tro och övertygelse kring kunskap och undervisning. Men om min övertygelse sviktar, kan jag skriva boken då? 

Det är så enkelt att slänga ur sig ord som "Jag väljer glädjen idag, vad gör du?" eller "Erfarenhet är inte vad som händer oss, utan vad vi gör av det som händer oss." Jag är den första som delar, läser och tar till mig sådana citat. Men är det så enkelt? Det är hela tiden en balans mellan vad jag vill och vad omgivningen vill. Jag tror egentligen inte att jag har tappat tron på sättet att lära sig, utan mer hur vi genomför det praktiskt. Jag har kämpat under dessa 10 år för att förmedla samsynens vikt och tron på den enskilda individens förmåga, för att nå framgång. Men det känns som vi står och stampar, vi kommer ingenstans. Det gör att jag har gett upp... nu svajar jag.. vad ska jag göra här näst? Jag har gett det jag hade och nu lämnar jag över staffetpinnen till någon annan att ta vid. Men det lämnar mig just nu i ett ingenmansland och just i den situationen är det svårt att välja glädjen idag, hur gärna jag en skulle vilja. Det är svårt att se att erfarenheterna kommer föra mig vidare i livet och att det kommer komma något bra ur detta också. Men jag måste fortsätta tro.

Dagens citat: "Du är värdefull, precis som du är."