 |
| Här hittar du fler bilder på blomman |
Jag har funderat lite på mina framsteg. Om jag ser tillbaka så ser jag en kvinna som ytandades, grät ofta, hade tunga armar som hängde långt ned till marken, hade svåra koncentrationssvårigheter, svårt att minnas ord och som hade tunnelseende m m. Denna kvinna kunde inte ta hand om sitt hem eller sig själv. Ännu mindre ett arbete.
Idag har jag kontroll på mitt hem. Det är städat. Jag har struktur på matvanor, rörelse, återhämtning, mindfulness och jag har energi som räcker hela dagen. Jag klarar att under en längre stund fokusera på att röja och plocka undan. Jag kan läsa bok, det har jag inte kunnat göra på väldigt länge. Jag läser en sådan rolig bok, "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" Har ni läst den? En stunds läsning innan sovdags och jag sover så bra hela natten. Detta är framsteg! Jag joggar i samma takt som min pappa, det är inte fort men det är framsteg för mig. För någon vecka sedan så joggade jag så sakta så jag kom en bra bit efter honom hela tiden. Idag sprang vi jämte varandra hela tiden. Seger!
Vad jag inte klarar av ännu är stora folksamlingar, flera ljudskällor samtidigt. Jag noterade detta när jag kom hem till en bekant och där möttes jag av musik på hög volym och tv´n på samtidigt som jag skulle koncentrera mig på vad som sades. Detta är vardagsmat för de flesta. När jag tog upp problemet att jag inte klarade av alla ljudkällor och frågade om vi kunde stänga av ljudet på musiken och stänga av tv. Så reagerar de mer som, "jaha, var de på"? Dvs. de märker inte att det är flera ljud från olika håll för de klarar av att stänga av de som inte är i fokus just nu. Detta är inget konstigt, det är en helt vanlig situation i en tonårsfamilj. Men jag noterar att det är ganska onödigt att ha det så där trots att man inte är sjuk. Det måste vara tröttande fast man inte är utbränd. Varför har vi det så där i vårt samhälle?, är det bra?
Jag behöver mycket lugn och ro och kommer nog alltid behöva det även om jag blir återställd och arbetsför. Jag sammanfattar i alla fall att jag är på väg och det är en bra väg jag vandrar, just nu. Från klarhet till klarhet. Jag låter solens strålar värma mig och fylla mig med livsglädje. Hur gör du?
Ta hand om Er och glöm inte att andas.
14 kommentarer:
Du är helt fantastisk!
Vet du att du för bara ett par veckor sedan när jag skrev atrt jag varit ute och sprungit, skrev till mig att du gjorde det förr men nu gick det inte alls längre... Dagen efter kunde jag läsa i ditt inlägg att du varit ute och gått och tom joggat några minuter. Sedan dess har det varit uppåt uppåt vad gäller den biten. Nu verkar du jogga hela rundan:-) Jag är så imponerad och du blir i det du delger i din blogg till stor del en förebild för mig.
Jag har fortfarande svårt att läsa, mycket svårt att koncentrera mig om det finns mer än en röst igång samtidigt. Vissa dagar är jag förlamande trött men har ändå dagar fyllda med energi. De dagarna städar jag och plockar, fixar och donar så jag kan njuta av mitt hem. Hundraåringen är en fantastisk historia. Läste den när den kom ut och fick mig många skratt:-)
Kramar, kramar
Så härligt M-L :-). Jag är så glad för din skull!
Själv orkar jag heller inte mycket ljud, väljer att ha det tyst när jag kan. Oftast ingen bilradio, ingen musik. Kan bli lite stressad när barnen far runt och för oljud. Vi har det nog ovanligt tyst och lugnt hemma för att vara en 4-barnsfamilj. Många påpekar det också.
Städa, ja det orkar jag inte fullt ut just nu. Tröttheten är ganska omfattande. Jag klarar det nödvändigaste och är oerhört tacksam när jag åstadkommer något därutöver. Som de senaste veckorna när jag rensat. Lycka!
Nu är jag extra trött efter nätter med ca 20-25 uppvak en tid...faktiskt helt slut. Men det vänder nog snart igen.
Kram på dig vännen
Ni goa fina jag blir så glad över era kommentarer, men Byronesse jag blir även tårögd, bara för du visar på att jag har gått framåt och genom mig ser du att du också kommer göra det. Det berör mig stort. Jag vill med denna blogg kunna hjälpa andra som ser att det går, förutom min egen reflektion och bearbetning.
Ååå, kära mindfulnessmamma, du ska inte orka städa just nu, du ska orka ta hand om dina barn. Allt har sin tid. kram kram kram på er båda. Jag tycker om Er!
Jag blir så glad att du känner så här. Tror jag har varit där du var eller är...när mitt liv rasade när jag fick min MS. Att reflektera och ta sin tid är så viktigt precis som du gör nu.
Du ska vara så stolt över dig själv att du genomgår den här resan. Den tar kraft och är tuff men vet du...jag tror och vet att du kommer ut som en annan ny människa.
Varma kramar till dig du fina<3
Så glad för din skull! Du är sååå duktig & målmedveten. Men ett "litet" råd: Ta det med ro! Gå inte fram för fort! Njuuut av en dag i taget! Glöm inte andas...hi,hi.
Var rädd om Dig! Det finns bara en av dig! Ta vara på den härliga kvinnan!
Kram x 110 och vink vink.
jag funderar mkt på hur det var att jobba som lärare.
när man ska lyssna på två personer - minst - samtidigt.
när bruset är så högt.
att alla pratar just en liten bit ovanför samtalsnivå.
när jag lyssnar på gamla lärares röster. så slitna.
när man måste skrika. eller måste man?
så här efteråt minns jag tröttheten. tjutet i huvudet.
stressen.
men också att det var min nio roligaste arbetsår :)
kram du fina underbara ♥
att ha rutin på vardagssysslorna ger mig energi och tid.
Ja, jeanette att jobba som lärare är så givande, berikande, motiverande och lärorikt. Men samtidigt så tröttande, psykiskt utmattande... så jag vet inte hur jag ska göra framåt.
kram på dig du goa... och alla ni andra. <3
Helt otroligt och underbart att läsa dina framsteg och hur du genom din egen inneboende kraft tagit dig fram till den person du är idag. Även om man får hjälp utifrån eller ej så är det ändå den inneboende kraften som tar en dit man vill och dit man behöver komma för att få ett liv med värde. Kan bara gratulera och imponeras MarieLouise
Stor kram
Emma
Bar att du vet hur du fungerar och vad du inte klarar av. Bara det är stort när man mår så där. Då vet du hur du skyddar dig tills du klarar av sakerna igen, även om man ibland hamnar i situationer som man inte tänkt sig. Men då vet man ju i alla fall var man fortfarande befinner sig.
Jag mår inte så bra. Vi får väl se hur det blir.
Den gamla headern kommer från den gamla bloggen, och jag satte in den tills jag gjort en ny för den jag har nu. Kram Stina
Du har kommit otroligt långt och det ska du vara glad för. Det är ett tungt arbete även om många tror att det handlar om quick fix. Jag har en bit kvar men som du vet har vi alla olika bakgrund och olika förutsättningar!!
Vad bra att du kan göra återblickar och se dina framsteg.
Hur gör jag????? Jag vet att jag inte kan utsätta mig för alltför mycket stress och då väljer jag bort vissa saker som jag med lätthet gjorde tidigare. Sedan gör jag mycket mer av det jag mår bra av, utportionerat över veckan och så planerar jag in en riktig slapparhelg emellanåt, som denna helgen :)
Jag blir så glad för din skull över att du har kommit så långt som du jag gjort på din väg att bli friskt igen! Hoppas att du haft en fin kväll och önskar dig en fortsatt bra helg.
Kram
Så många kloka ord. Och visst har jag läst boken. Den är helt suverän. Tyvärr känner jag igen mig i din beskrivning av hur du mår. Jag har själv varit hemma i 2 perioder och ska jag vara helt ärlig så kanske det är dags igen men jag har tagit tag i vissa saker som gör att jag förhoppningsvis klarar mig från att gå hemma. Ta hand om dig och ha det gott. Kram
Härligt att du noterar framsteg, den enda du tävlar med (om någon) är ju dig själv... det är viktigt att ge sig själv en klapp på axeln. ibland kanske för att man är härligt ickeduktig...
Kramar från Liv
Skicka en kommentar