Var Öppen För Vem Du Är

Har du en fixera jaguppfattning? Det vill säga att du har fixa idéer om dig själv och vem du är och att du alltid faller tillbaka på dessa. Om vi inte öppnar upp oss för att vi inte är dessa ovanor som vi har fallit i så många gånger kommer vi aldrig till förändring. Om vi ställs inför en situation som vi anser är jobbig och vi agerar precis som vi brukar och tänker ja, ja det är typiskt mig att reagera så här så kommer vi aldrig vidare. Vi låser oss själva och det är ingen annan är vi själva som sätter oss bakom galler och låter oss sitta där och fortsätta vara fördömande mot oss själva. Vi måste öppna upp för andra möjligheter,  att vi är inte de invanda osunda idéerna om oss själva. Vi är fria att agerar annorlunda och hitta anda vägar och visa oss själva att vi är något nytt och något annat än dåliga ovanor. 

Varför pratar jag då om detta? Jo, jag har ett litet bakslag och jag agerar precis som jag brukar. Jag drar mig undan, lägger en liten dov mörk känsla över mig själv. Med tankar som, "vad var det jag sa", "du kan inte bättre än så här", "det här är så typiskt dig". Dålig sömn och massa dåliga nedslående tankar om mig själv och om hur jag ska bryta detta. Hur svårt kan det vara tänker mitt andra käcka jag. Jag läste någonstans en mening "Håll inte fast vid något som är jag, mig eller mitt." Jag ska alltså inte tro att jag inte kan förändras utan jag ska vara öppen för vad jag kan åstadkomma. Jag är en fantastiskt människa med alla tänkbara möjligheter till förändring. 

Jag gjorde mig i alla fall en tjänst i morse, jag gjorde Maria Helanders mindfulnessövning om självempati och nu känns det bättre. Jag har ingen lösning men det första steget till förändring, mina vänner, är just medvetenhet. Ett andra steg kan just vara att överlämna mig till att allt är precis som det ska vara utan att sträva efter förändring. Inte vara så hård mot mig själv. Känner ni igen Er?

Att meditera är en ren kärlekshandling till oss själva genom att vi ger oss själv  möjligheten att förstå att vi är fullkomliga precis som vi är med alla våra brister, vår smärta, vår bundenhet, vår irritation och vår envisa vanemässiga omedvetenhet. Det vi ska var väldigt medvetna om är att övning ger färdighet, så även med mindfulness och meditation. Precis på samma sätt som för varje gång vi blir arga blir vi bättre på att vara arga. Varje gång vi är fördömande mot oss själva blir vi bättre på att döma oss själv. Varje gång vi blir rädda blir vi bättre på att vara rädda. Så kontentan är att övning ger färdighet. 

Jag ska alltså fortsätta öva på att visa mig själv empati, öva mindfulness, meditation och framför allt öva mig i att acceptera att allt är precis som det ska vara. Att vara i närvaro är att överlämna sig själv till sinnena. Tänk de som betraktar men inte ser vad de ser, de som lyssnar men inte hör vad det hör och så vidare med resten av sinnen. Vad de går miste om mycket... Lev genom sinnena - det är mina ledord och Dum Spiro Spero så klart... Så länge jag andas, hoppas jag... 

Det jag hoppas på nu är en frisk, icke-dömande tillvaro där jag är det bästa jag kan vara... Vad hoppas Ni på? Har ni något hopp?