fredag 31 maj 2013

Drivkraft


Jag fick frågan i förra inlägget; - Vart får jag min drivkraft ifrån? Det är en viktig fråga och även viktigt för mig själv att fundera över. För visst har jag en drivkraft någonstans. Jag har varit sjuk länge, jag har kämpat mot det faktum att jag är sjuk i många år. Jag har kämpat på och trott att lite vila gör att jag kommer på banan igen. Men så var ju inte fallet har jag nu insett. 


Jag har funderat ett tag om min behandling har hjälpt mig under den här våren eller inte. Många tankar fram och tillbaka. Har jag blivit bättre? Eller har jag backat i min tillfrisknad? 
Igår ställdes jag inför en uppgift på behandlingen som ställde allt detta på sin spets. Det blev väldigt tydligt att jag gått framåt, men kanske inte som man förväntar sig. 


Vi fick gå igenom de bilder vi målat under den här våren och plocka fram de bilder som på något sätt berörde oss. Vi skulle därefter berätta för varandra vad vi tänkte om de bilder vi valt. Jag insåg när jag ser bilderna jag målade i början av behandlingen att det fanns en forcering inom mig, snart så, i morgon är jag nog frisk och då kör jag på som vanligt.Jag fick faktiskt en känsla av arrogans kring de första bilderna. Det som hänt med de senaste bilderna och inom mig samtidigt är att jag hamnat i ett lugn och i omtanke om mig själv. Jag läker, det tar tid och jag är oviss om framtiden men för första gången så är jag inte stressad över ovissheten. 

Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att den kommer bli bra på något sätt. Jag är trygg i att jag måste vara där jag är nu, jag tar små steg framåt, jag läker. Det här har hänt med mig under den här våren. Jag har accepterat att detta faktiskt hände mig, jag blev utmattad, jag blev sjuk. Men det är inte hela världen.Jag är inte värdelös. Jag lever trots allt. Jag inser att jag måste få tid att läka och att jag har förändrat mig och min syn på hur jag ska förhålla mig till mig själv, livet och arbete i min framtid. 

Detta är här jag hittar min styrka. Tron på mig själv och min förmåga. Sedan har jag massor att arbeta med. Jag lever dagligen med oro, rädslor av olika slag och vanmakt. Men jag försöker dagligen glädja mig i det jag har runt mig och där hjälper mina barn, nära och kära och fotograferingen till mycket. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

5 kommentarer:

Pirjo Brandestam sa...

Det låter jättefint Marie-Loise! Det märks på dig också att du mår bättre. Jag hoppas och tror att det fortsätter så.
Ha en skön helg :) Kram <3

Anonym sa...

Tack <3!
för att du delar med dig
för din fina blogg
Önskar jag vore lika modig!
/Leontine

linasandligaresa sa...

Det är vackert att se din inre styrka. En inre styrka som kommer genom de tärnar man har fått och genom de motigheter man har haft och har i livet. En vackerhet som kommer inifrån och även sätter sig på utsidan <3
Stor varm kram Lina

Anonym sa...

Hej!
Du är på god väg! Du tar hand om dig själv och forcerar inte.
Jag blev själv utmattad första gången 2000. Det har följt mig sedan dess. Det har varit bättre perioder och sämre.
Försöker att vara snällare mot mig själv, säga nej oftare och stå upp för mig själv.
Ha en bra söndag och var rädd om dig!
Kram Carola i Arboga

jeanette sandelin sa...

jag blir glad av att läsa om dina insikter.
själv blir jag trött på undanslagna fötter. gång på gång. som nu: utlovade skattepengar - men de kommer inte. svält fram t barnbidraget. som vanligt....
kram till dig vackra M-L ♥