onsdag 29 maj 2013

Att Inse Är Att Växa En Smula



Jag har börjat att skriva igen, skriva allt jag kan minnas under min sjukdomstid.  Vilket är 13 år om jag ska räkna från då jag fick mina första symptom av utmattning. Jag inbillar mig att det är bra för läkningen att blicka tillbaka och reflektera över allt som hänt och inte hänt. 

Jag har upptäckt en annan sak också, och det är att jag sedan jag slutade med antidepp i början av mars har blivit betydligt mer närvarande. Jag är mer lättirriterad och lätt för att oroa mig för alla möjliga småsaker, till min dotters förtret. Jag blir fort rädd för saker, så som att gå ut i spåret i skogen själv. Vi hade någon som följde efter tjejer/kvinnor där förra sommaren. Jag vill helst ha sällskap. Men det faktum att jag blivit mer här i verkligheten sätter perspektiv på hur bedövad jag egentligen var av medicinen. Inget kom liksom att rubba mig och min yta när det gällde småsaker. Ganska otäckt kan jag tycka. Jag vad som avskärmad från världen. Det blev jag egentligen för många år sedan av min utmattning men även medicinen har sett till att det har fortgått. Jag är glad idag att jag inte är under medicinering trots att jag har blivit så känslig att jag har svårt att titta på Grays utan att titta bort vid operationsscener. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas


5 kommentarer:

Pirjo Brandestam sa...

Det låter fint Marie-Louise! Jag skulle önska att jag också kunde sluta med mina mediciner, men senast igår sa doktorn att det inte är att tänka på. Hoppas att du kan fortsätta att leva och fungera utan piller. Kram <3

MyStory sa...

13 år är en lång tid att tänka igenom och skriva om men det är säkert läkande att göra det. Lycka till!
Kram

Anonym sa...

Du är så himla stark i allt du går igenom! Nu när jag själv sitter här o bara gråter och gråter och är i botten igen och bara undrar hur jag ska orka.... Ja då är det dina ord och bilder som finns där...Tack!!! Jag funderar så på var du hittar din drivkraft? /Leontine

Anonym sa...

Hej Marie-Louise,
Jag har aldrig ätit medicin under min utmattning men jag känner så väl igen mig i rädslan och oron. Jag bröt ihop när jag mötte tre män i mitt motionsspår, kroppen är ju så inställd på att det mesta är fara och reagerar därefter. Jag mår alltid lite bättre när jag pratar med andra utmattade och ser att de har liknande erfarenheter, det lugnar på något sätt mitt i den konstiga upplevelsen som en utmattning är. Önskar dig en fin dag!/Lina

Anonym sa...

Jag tror det är bra att titta tillbaka, för då, när man minns hur jobbigt saker varit, så inser man hur fantastiskt stark och duktig man varit som överhuvudtaget orkat. Så man kämpat! Dag efter dag går man vidare. Så fantastisk man är!
Ann