måndag 17 juni 2013

Havet och Jag




Vaknar tidigt i stugan vid havet. Smyger mig upp medan resten av familjen sover. Jag drar på mig bikinin och tar handduken över axeln och glider sakta och tyst ut genom dörren. Morgonens fåglar är vakna och kvittrar välkomnande när jag vandrar längs strandvägen ner mot havet.
På avstånd hör jag vågornas rörelse och jag känner hur jag ökar på stegen, längtan att åter dela morgonen med just havet fyller mig med glädje.
När jag kommer in i skuggan av tallarna möts jag av den berusande doften av sand, salt och talldoft. Doften drar jag in i mina lungor med långa djupa andetag, jag landar. Tallarna glesnar och vassgroparna tar vid, jag slänger handduken över vassen och går med stadiga steg genom sanden som motarbetar mig något.
Väl i vattenbrynet är jag hemma, känner tårna möter havet och det spritter i kroppen. Nu ska här promeneras. Jag rör mig längs havskanten i en rask takt, jag ler och känner hur vinden rufsar om håret.
Jag möter enstaka människor som precis som jag tar vara på morgonen längst stranden. Någon längre fram slänger en gren till en hund som skuttar glatt fram för att hämta den. Det är som det är en annan värld här nere, all stress och alla måsten får inte plats här.
Svetten börjar fukta min kropp och längtan efter att känna havet sluta sig om mig blir för påtaglig. Jag viker av från min riktning och styr stegen rakt ut i det stilla havet. Endast en liten rörelse finns där som sakta och nästan ljudlöst rörs sig genom vågor mot stranden. Solen glittrar i havet vid horisonten och bländar mina ögon. Men det gör ingen, jag är där jag vill vara, jag låter min kropp sjunka ned i havet och känner hur vattnet rör sig som en omfamning runt mig. Jag lägger mig ned på rygg och låter mig bara flyta med i rörelsen. Jag är ett med detta. Väck mig inte, stör mig inte. Här kan jag vara i evighet.
Så förfluter morgonens timmar, promenad varvat med bad. Jag drar mina händer i vattnet för att känna rörelsen mot min hud. När jag är nöjd för denna dag går jag sakta upp och sveper handduken om mig. Jag är avslappnad, nöjd, harmonisk och i balans för att möta en ny dag.
Jag rör mig mot stugan där jag hör att kaffebryggaren bubblar och barnens skratt vittnar om att familjen är vaken och redo för frukost. När jag sätter mig ned med min familj, känner jag bara ett litet sting av längtan till nästa morgon. Då jag möter havet igen.

Ta hand om er och glöm inte att andas


5 kommentarer:

Pirjo Brandestam sa...

Vilken underbar upplevelse. Precis så är det. Jag älskar också havet och tidiga morgnar när man är ensam eller nästan ensam vid havet. Det finns inget som man kan jämföra med den känslan.

Monica sa...

Tack tack och lyfter på min hatt för ett UNDERBART inlägg!!!
Kram och vink från mig.

En Vacker Vardag ♥ sa...

Låter helt underbart,precis som det ska vara.

Kram Lotta

Anna-Karin sa...

Jag kikar in här för att se hur du har det. Din berättelse om när du möter havet är underbar att läsa, känns som att jag är där med dig, på stranden. Och jag längtar till havet, kommer säkert att åka till det någon gång i sommar. Så länge nöjer jag mig med Vättern. :)

En riktigt skön sommar med massor av återhämtning önskar jag dig!

Kram/Anna-Karin

Vida sa...

Låter alldeles, alldeles magiskt. Glad midsommar fina du.
Kramen