Paradiset På Jorden

 

 

Jag har befunnit mig här och har njutit av det underbara havet. Ni kan inte tro som jag har lögat. Älskar det! Fotograferat har jag också ägnat mig åt. Härliga 700 foton har jag nu att bita i och njuta av i vinterrusket. Jag är dock kluven kring själv campingen jag har varit på. Jag vill åt stranden och havet sedan är det bekvämt och bra att det finns affär i närheten men allt annat som finns där är för mig bara för mycket. Jag håller mig vid min stuga och låter andra roa sig med allsköns ting. En kväll var tydligen Pernilla Wahlgren där. Nedgången vid centrum är som en motorväg, folk trängs för att få bästa platsen. Förstår verkligen inte varför när stranden är milslång och du kan få hur mycket plats du vill bara du går upp en bit längs stranden. 

 

Vi hade lyckan att få ha stranden i stort sätt för oss själva, vi hade en hyrd stuga en km upp på stranden och tystnaden var härlig. Bara havet som talade till oss. 

 

Med andra ord, kommer jag komma tillbaka till mitt paradis på jorden? Jag vet faktiskt inte, för själva campingen tilltalar mig inte. Jag såg något som jag däremot blev sugen på. Där jag befann mig på campingen där tar campingens ägor slut, så strax intill finns ett allmänbad som man når via en annan väg. Samma strand men bara allemansrätten som råder. Där mitt i vassen hade ett par slagit upp ett tält för natten. De gick ned till havet och diskade lite och hade bara sig själva, himlen och havet i sin närmsta närhet. Hur underbart som helst. Detta tilltalar mig. 

 

In med ett tält och spritkök i bilen och sedan använda allemansrätten till att utforska Sveriges kust och bada på många stränder. Helt ensamma. Wow, det ska jag nog prova nästa år. Hoppas jag får någon med mig, för lite roligare blir det nog i tvåsamhet. Eller vad tror ni?

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 

Kram Marie-Louise 

Är Ambitioner Bara Till Godo?

Jag funderar över ambitioner i livet. Ambitioner kan man ha inom många områden och oftast är de av godo. Håller ni inte med? Att ha ambition gör att du driver dig själv framåt, lite längre, och kanske över dina egna förväntningar på dig själv.

 

Men varför har man ambitioner? Är det just för att vi är en del av samhället och vi i och med det är en kugge i kugghjulet som ska driva samhället framåt? Har alla ambitioner eller är vissa födda utan?

 

Jag har höga ambitioner vad jag än tar mig för. Detta förstår jag är en fördel som yrkeskvinna och även som medmänniska på denna jord. Men när blir ambitionen din fiende?

- jo, när du i ditt driv har gjort dig själv sjuk och dränerat dig själv på alla dina resurser.

När jag nu försöker komma tillbaka efter lång sjukdom, så i kullkastar mina ambitioner mig gång efter gång. Det är som om jag ger mig själv en liten utmattning om och om igen i min stora utmattnig, om ni förstår vad jag menar.

 

Jag driver mig att göra större framsteg, fortare, längre, bättre i vad jag än företar mig. Det jag försöker mig på just nu är på inget sätt några stora ovationer utan mer att komma igång med rörelse till exempel. Just för att det får mig att må bättre.

 

Jag började med att se till att jag skulle röra mig lite varje dag och inte tänka på så mycket mer en att läka. Men strax har jag i min ambition, dragit iväg med mig själv så att uppdraget gå över styr. Jag gör mig själv utmattad och det innebär att jag hamnar tillbaka i soffan med en stor mur framför mig. En mur som tillsynes är omöjlig att ta sig över.

 

Jag hade ett intressant samtal, med min arbetsförmedlare på arbetsrehabiliteringen på af igår, just om detta. Ibland är inte ambition bara av godo. Ambitionsnivån bör förändras för att inte dränera mig om och om igen. Men det är en svår förändring på grund av att det är ett av mina personlighetsdrag. Jag är en ambitiös person i botten.

 

Så likväl som jag behöver hjälp med att finna hur mycket och på vilket sätt jag klarar av att arbeta så behöver jag minst lika mycket stöttning och hjälp att hitta nivån och strukturen i min vardag. När sjukdomen slår till bör man dra ner på "måsten" och fundera över vad som bör prioriteras i sin vardag. Där tappar man både struktur och rutiner för ett tag. Just för att det är nödvändigt. Men när man ska hitta tillbaka till en viss nivå på struktur och rutiner så saknas, i alla fall i mitt fall, en inre drivkraft och förmåga att skapa dessa mönster igen. Och i försök att återskapa dessa så kommer min ambition och skälper mig om och om igen.Jag vill för mycket på en gång.

 

Ett behov av träningsledare gör sig synlig. Just för att inte driva på för mycket och för fort, utan få hjälp i lagom små steg så att varje litet framsteg blir en seger och inte ett misslyckande igen och igen.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

 



Roller Och Lycka

 

Vad är det som gör att vissa människor är lyckliga och inte andra. Är det på grund av djupet och omfattningen av grubbel eller är det att vissa har antagit sig en eller flera roller i livet?

När jag ser mig om i världen så ser jag många olika samhällsroller, så som hushållerskan, mamman, makan, maken, chefen, arbetsledaren, ekonomen, städaren, fästmön, ledaren, följaren, barnet osv. Dessa roller bär med sig en vis rad av sysslor och rutiner som personen som tar en av dessa roller gärna och med fördel kan hålla sig till. Detta ger personen ifråga ett ramverk att förhålla sig till och känna trygghet till. Den vet vad den ska göra i vissa situationer och vid vissa tidpunkter. Tryggt kan det vara att spela den rollen för du behöver aldrig tänka efter eller på något sätt fundera över vad är det för spelregler för stunden. Har du lärt dig spela rollen så kan du tryggt luta dig mot ramverket och spela din roll.

 

Jag ser på världen och mig själv och inser att jag inte spelar några roller och den enda rollen jag har, mammarollen, den spelar jag nog inte särskilt bra. Om man menar att ramverket är likställt med att spela rollen bra. Jag följer inga ramverk och lever därför inte upp till förväntningar av vad en mamma ska vara. Är jag med automatik en dålig mamma då?

- nej, vill jag hävda. Bara för att jag gör på mitt sätt innebär det inte att det är dåligt. Men jag får kanske inte med automatik den bekräftelse som man får om man spelar efter samhällets spelregler.

 

Kan man säga då att de som följer samhällets spelregler för uppstyrda roller är lyckliga?

- nej, det tror jag inte heller. Men jag tror att de har lättare att anpassa sig till att livet har sin gång och att känna  ett visst lugn i att så länge jag följer min rolls spelregler får jag den utdelning som jag förväntar mig och även den bekräftelse som jag räknar med. Det är spelreglerna som kanske ger en viss lyckokänsla genom att jag vet i min påtagna roll vad jag ska göra nästa stund, dag, vecka osv. Jag lever inte i ovisshet.

 

Jag saknar spelregler, roller och därmed utan en automatisk meningsfullhet som också kommer från samhällets ramverk. Jag lever mina dagar i ovisshet och detta ger oro, ångest och ickelycka.

 

För mig är det inte givet att man bör städa varje vecka, gärna till veckoslutet. Storhandla varje vecka. Laga lunch och middag vid givna klockslag och tvätta, stryka, vika i en given följd och på en gång. Jag saknar roller och därmed struktur, meningsfullhet och förväntnigar på mig. Jag blir en ganska osynlig person.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas

 

Kram Marie-Louise

I Vemodets Grep

Finns inget att klaga på men ändå kommer den förlamande sinnesstämningen krypande som en slämmig organisk massa. Den klänger sig upp längs benen och kryper sakta sakta längre upp på min lekamen. Samtidigt letar den sig in och tar över mitt inre genom att ge hjärtat extra hopp och gör andningen tung genom att krympa andningsapparaten. Jag kämpar att dra varje andetag och tårarna tränger i ögonvrån. 

Varför känner jag mig så här? Varför tar detta vemod över mitt liv, känslor och tankar? 

Jag ser med förnuft på det faktum att andra omkring mig kämpar likväl, de kan ha det sämre än jag och större motgångar att brottas med. Jag har ett fint hem, underbara ungar som förgyller min dag. Jag tar mig fram i livet på ett två-hjulat fordon och vinden fångar mitt hår, det känns som jag lever i det ögonblicket. 

Men lika fullt har vemodet mig i sitt stadiga grepp, den tar bit för bit av mig och jag drunknar i detta tillstånd. Det är som att befinna sig i kvicksand, hela mitt väsen sjunker bit för bit och jag kan inte göra något åt det. Jag har kämpat på alla sätt jag kan. Jag har letat efter lyckan i alla vrår jag känner. Jag har öppet tagit emot alla metoder som erbjudits mig. Men inget räckte, inget hjälpte. Vad göra nu? 

Hoppet är det sista som överger en, när lämnar det min själ? Vad finns kvar då? Är det hoppet som gör att jag fortfarande går upp ur sängen varje dag? Är det hoppet som får mig att äta varje dag? Är det hoppet som håller mig kvar? Är det hoppet som ger mig signaler om att miljöombyte kommer öppna nya möjligheter. Är det hoppet som får mig att tro att det är dags att bryta upp? Men vad talar för att det blir bättre egentligen. Vad talar för att jag blir mindre ensam i en miljö med färre nära och kära. Jag är så ensam ibland här mitt bland mina nära och kära. 

Kommer förlamningen släppa och på det viset ge mig ett nytt liv eller är det bara fantasier som leker ta fatt i mitt huvud.

Ta hand om er och kom ihåg att andas

Kram Marie-Louise

Havet och Jag

Vaknar tidigt i stugan vid havet. Smyger mig upp medan resten av familjen sover. Jag drar på mig bikinin och tar handduken över axeln och glider sakta och tyst ut genom dörren. Morgonens fåglar är vakna och kvittrar välkomnande när jag vandrar längs strandvägen ner mot havet.

På avstånd hör jag vågornas rörelse och jag känner hur jag ökar på stegen, längtan att åter dela morgonen med just havet fyller mig med glädje.

När jag kommer in i skuggan av tallarna möts jag av den berusande doften av sand, salt och talldoft. Doften drar jag in i mina lungor med långa djupa andetag, jag landar. Tallarna glesnar och vassgroparna tar vid, jag slänger handduken över vassen och går med stadiga steg genom sanden som motarbetar mig något.

Väl i vattenbrynet är jag hemma, känner tårna möter havet och det spritter i kroppen. Nu ska här promeneras. Jag rör mig längs havskanten i en rask takt, jag ler och känner hur vinden rufsar om håret.

Jag möter enstaka människor som precis som jag tar vara på morgonen längst stranden. Någon längre fram slänger en gren till en hund som skuttar glatt fram för att hämta den. Det är som det är en annan värld här nere, all stress och alla måsten får inte plats här.

Svetten börjar fukta min kropp och längtan efter att känna havet sluta sig om mig blir för påtaglig. Jag viker av från min riktning och styr stegen rakt ut i det stilla havet. Endast en liten rörelse finns där som sakta och nästan ljudlöst rörs sig genom vågor mot stranden. Solen glittrar i havet vid horisonten och bländar mina ögon. Men det gör ingen, jag är där jag vill vara, jag låter min kropp sjunka ned i havet och känner hur vattnet rör sig som en omfamning runt mig. Jag lägger mig ned på rygg och låter mig bara flyta med i rörelsen. Jag är ett med detta. Väck mig inte, stör mig inte. Här kan jag vara i evighet.

Så förfluter morgonens timmar, promenad varvat med bad. Jag drar mina händer i vattnet för att känna rörelsen mot min hud. När jag är nöjd för denna dag går jag sakta upp och sveper handduken om mig. Jag är avslappnad, nöjd, harmonisk och i balans för att möta en ny dag.

Jag rör mig mot stugan där jag hör att kaffebryggaren bubblar och barnens skratt vittnar om att familjen är vaken och redo för frukost. När jag sätter mig ned med min familj, känner jag bara ett litet sting av längtan till nästa morgon. Då jag möter havet igen.

Ta hand om er och glöm inte att andas

Stolt Är ModerHjärtat

 

Jag är stolt, stolt över mina tre underbara barn som har blivit stora. Min äldsta son, är en riktig kämpe som nu, står inför en fast anställning med 10 månaders läringsperiod sedan är han installationselektriker med fast arbete. Kan ett modershjärta vara stoltare? Jag tror inte det. Dottern som precis tog studenten fick stipendium för sin kreativa förmåga som florist. ÅÅå, tårarna rinner ned för mina kinder av stolthet. Sedan min minsta son som för andra gången är iväg på en 4 dygnsresa på egen hand med sina kompisar. Så självständiga, modiga och starka är de alla tre. Med ett hjärta på rätta stället. Jag är så glad åt mina ungar för de står upp för de som är svaga, orättvisor och kämpar för det de tror på.

 

Min dator har kraschat därför har jag inte skrivit något på länge, men idag kom min äldsta son och startade upp min gamla sega laptop. Nu har jag alltså en dator att skriva på men sådan tid det tar.

 

Ta hand om er och kom ihåg att andas.

 



Drivkraft

Jag fick frågan i förra inlägget; - Vart får jag min drivkraft ifrån? Det är en viktig fråga och även viktigt för mig själv att fundera över. För visst har jag en drivkraft någonstans. Jag har varit sjuk länge, jag har kämpat mot det faktum att jag är sjuk i många år. Jag har kämpat på och trott att lite vila gör att jag kommer på banan igen. Men så var ju inte fallet har jag nu insett. 

Jag har funderat ett tag om min behandling har hjälpt mig under den här våren eller inte. Många tankar fram och tillbaka. Har jag blivit bättre? Eller har jag backat i min tillfrisknad? 

Igår ställdes jag inför en uppgift på behandlingen som ställde allt detta på sin spets. Det blev väldigt tydligt att jag gått framåt, men kanske inte som man förväntar sig. 

Vi fick gå igenom de bilder vi målat under den här våren och plocka fram de bilder som på något sätt berörde oss. Vi skulle därefter berätta för varandra vad vi tänkte om de bilder vi valt. Jag insåg när jag ser bilderna jag målade i början av behandlingen att det fanns en forcering inom mig, snart så, i morgon är jag nog frisk och då kör jag på som vanligt.Jag fick faktiskt en känsla av arrogans kring de första bilderna. Det som hänt med de senaste bilderna och inom mig samtidigt är att jag hamnat i ett lugn och i omtanke om mig själv. Jag läker, det tar tid och jag är oviss om framtiden men för första gången så är jag inte stressad över ovissheten. 

Jag vet inte hur min framtid ser ut, men jag vet att den kommer bli bra på något sätt. Jag är trygg i att jag måste vara där jag är nu, jag tar små steg framåt, jag läker. Det här har hänt med mig under den här våren. Jag har accepterat att detta faktiskt hände mig, jag blev utmattad, jag blev sjuk. Men det är inte hela världen.Jag är inte värdelös. Jag lever trots allt. Jag inser att jag måste få tid att läka och att jag har förändrat mig och min syn på hur jag ska förhålla mig till mig själv, livet och arbete i min framtid. 

Detta är här jag hittar min styrka. Tron på mig själv och min förmåga. Sedan har jag massor att arbeta med. Jag lever dagligen med oro, rädslor av olika slag och vanmakt. Men jag försöker dagligen glädja mig i det jag har runt mig och där hjälper mina barn, nära och kära och fotograferingen till mycket. 

Ta hand om er och kom ihåg att andas