Idag har jag äntligen tagit mig i kragen och valt ut ett antal foton som jag ska trycka upp till kort. Så nästa steg är att uppsöka några små lokala tryckerier i stan och be om offerter på min idé. Samtidigt som jag gör detta med glädje går jag också och känner stor meningslöshet över hela livet. Vad är meningen egentligen, varför är jag här? Vad ska jag göra? När ska jag sprudla och dansa?
Min dotter kom hem och vi hade ett långt känslosamt samtal och det kom fram under samtalet att hon mår väldigt dåligt i själen. Egentligen inget nytt för mig, men man luras in i att tro att allt är bra när hon sprudlar. Likadant med min äldsta son, han lurar mig att tro att allt är bara, men jag vet att själen blöder där också. Varför mår de dåligt? Mina två käraste barn, varför måste de gå igenom samma smärta som jag. Varför måste de gå igenom sorg, besvikelse och en själ som skakar av olycka. Det är det sista man önskar sina barn. Vad ska jag göra? Vad kan jag göra?
Var det de jag hade att ge dem, en sårad själ? Ett blödande inre och en misstro till människor. Sedan en mamma som försöker med allt jag har att lyssna och finnas där men som har tillräckligt med sitt egentligen. Nej, fy sjutton vad trist..... Bläää vilket svart inlägg detta blev...
6 kommentarer:
Det är inte ditt fel att dina barn mår dåligt Marie-Louise!! Du har väl inte valt din sjukdom eller påbrackat dom den på nåt sätt?? Du har väl gjort ditt bästa för att vara en bra mamma ? Du kan inte göra mer. Visst gör det ont när ens barn mår dåligt...fruktasvärt ont...men man kan inte göra så mycket mer än ge dom kärlek.
Min yngsta dotter mår också dåligt...väldigt dåligt.:-( Vill inte ta upp det här, men du kanske förstår ändå...Skulle ge vad som helst för att få henne frisk, men hon är vuxen och gör sina egna val...tyvärr :-(
Det gör ingenting att du skriver "svarta" sidor också när du känner för det...livet är ju inte alltid en dans på rosor.
Nu måste jag lägga mig. Tack för att du delar med dig!! Kram!!
Kan känna med dig..... Sitter i ungefär samma sits... Känner emellanåt en stor frustration, en känsla av otillräcklighet. Samtidigt som vi måste inse att vi är inga undrmänniskor som klarar allt!!! Tänker på dig och skickar styrkekramar och en länk du kan titta in i om du orkar. Kram Kram
http://kanslanavord.blogspot.se/
så vackert skrivet om så svåra ting. och bilden är enastående :)
jag ser dig som en mkt varm och rik människa. du har fått mig att stanna upp, andas och känna efter.
och du är mkt stark i dina åsikter och erfarenheter så fort det hettar till i min blogg! det uppskattar jag stort.
kram och skön söndag ♥
Vill bara ge dig styrkekramar i allt det svåra!!
Fotot är fantastiskt fint! Kram Nina J
Ibland undrar jag hur äkta det är att mestadels sprudla och studsa runt i livet. De människor som ständigt går omkring med ett leende på läpparna... hur äkta är det?
Äkta är att våga vara liten och prata om sina svagheter, sin ledsamhet, sina sorger. För det är det som är livet. Jag bär också på en sorg om att jag inte är tillräcklig för mitt barn för att jag har för mycket elände med mig själv att ta hand om. Men... vi gör så gott vi kan. Ingen kan begära mera ♥
Tack för allt du delar med dig av, jag läser och läser och känner igen mig så mycket. Jag är övertygad av att vi gör vad vi kan. Tack för att du finns, du hjälper mig mycket.
Kram
Mån-Britt
Skicka en kommentar