Den Långsammas Väg

Tårarna rinner ned för mina kinder och jag är tom, slut mentalt och fysiskt och huvudet värker. Att jag skyndar långsamt,mina vänner, är solklart. Jag skyndar så långsamt på livets stig så snigeln kör om mig i rasande fart. Så var inte oroliga, jag kommer ingenstans i hög fart om jag så ville. Jag är glad att få vara med på denna utredning för insikten om att det är den som kan göra mig frisk om något är stark, men självklart vänder den ut och in på mig mentalt. Mötet igår gick lika bra som veckan innan men att vrida och vända på alla år som gått, minnas sådant man glömt och möta allt som slitit det tar på mig. Jag sov som en klubbad säl hela eftermiddagen igår och idag är jag tom som sagt och tårarna rinner oavbrutet. Varför vet jag inte, men de rinner.  

Om jag inte insett det förut, för stor förnekelse finns inom mig, så inser jag det nu Jag är SJUK och det lägger sig ett vemod och melankoli över hela mig. Så många år till ingen nytta på något vis. Läser status uppdateringar och bloggar om att göra si och så för att nå sina mål. Jag har försökt att göra sådana planer själv, att sakta och strukturerat lägga upp rutiner om träning och hemuppgifter, men jag inser att allt detta är för friska människor. Jag kan inte, mäktar inte med. Kvinnan jag mötte igår på utredningen frågade mig hur vardagen fungerar. DEN FUNGERAR INTE ALLS.  Jag och mina barn lever i ett kaos. Hon frågade mig vad jag behöver för att jag skulle få det att fungera. Jag har inget svar på det. Jag vet inte, bara en massa energi. 

Det som tär just nu är att jag måste gå igenom detta för att ha förmågan att bli frisk och jag är tacksam för det, men att samtidigt börja arbetspröva är lite för mycket. Så det sliter och drar i mig att ringa och säga ifrån till skolan. Att återigen göra elever besvikna som trott att de ska få min hjälp att klara kursen nu. Detta är ett stort nederlag för mig. Hur många gånger kan man leva med att göra människor besvikna för att jag inte klarar av att göra det som är meningen att jag ska klara av? Jag vet inte, jag är så besviken över att jag tvingades att hamna här igen. Faktiskt mot min vilja.

Jag har så goa vänner runt omkring mig och jag är så tacksam över att de finns. De är bomullen i min tillvaro trots att de finns på avstånd och gör det omöjligt för mig att träffa dem just nu. Men hade jag inte dem då vet jag inte hur jag skulle göra. De bär mig i viss mån just nu. Vetskapen att de finns där ute och att de tänker på mig och vill mitt väl ger tröst. Att jag gör samma sak för dem är en självklarhet. 

Jag har inga tankar att lägga ned mina planer om kort och bok, det är kreativiteten som behövs i mitt liv för att leva ett stimulerande liv. Avsaknaden av den kreativiteten under tidigare år gjorde att jag drunknade i mitt jobb för att inget annat fanns till att fylla min lust att skapa. Men skynda långsamt är vägen fram även där. Jag har inga planer att min hobby ska bli stor utan mer en biverksamhet som ger mig lust att leva och bringar mig energi genom skapandet. Att jag har reggat firma innebär inte att jag måste galoppera på med den just nu. Energin som jag har någonstans inom mig, behöver nu gå till att bearbeta mig själv för att bli frisk. Orden "du kan inte räkna med att bli frisk på ett år när du varit sjuk i så många" ekar i mitt huvud. Jag vill vara frisk nu! 

Ta hand om er och glöm inte att Andas