Som ett snäckskal sluter och öppnar sig
Så gör även mitt inre barn.
- Glöm mig ej! skriker hon med tysta ord.
Vänder sig bort i ett slutet mörker.
Jag går sakta fram mot henne
Böjer mig ned och omfamnar henne.
Ger min tröst, min röst och min hörsel.
- Jag glömmer dig aldrig, viskar jag
Jag finns här varje dag och stund.
Men påminn mig gärna när jag flyter bort
I den vilddans jag blir inbjuden till i det yttre.
6 kommentarer:
Vackert!
Så viktigt att ta hand om sitt inre barn. Alldeles särskilt när det skriker.
Varm kram
Anna-Karin
Hej igen!
Jag läser din blogg nästan varje dag. Det du skrivit här är helt underbart och träffande. Själv försöker jag ta hand om mitt inre, men har tydligen nu bitit sönder en bro under min genomgångna sjukdom. Tränar avslappning och medveten närvaro varje dag.
En god fortsättning på 2013!
kram
Hej Marie-Louise!
Väldigt fint skrivet, som bekant så låter jag mitt inre barn löpa fritt ibland jag med, det är viktigt att ej glömma denne då vi annars tynar bort i de vuxnas tråkiga värld.
Å så fint du skriver....så härligt att läsa.
Önskar dig också en riktigt fin vecka.
Kram från Maria
Oh så fint du skriver ❤
Kramiz
Åååh vad fint skrivet ...
Jag glömmer ofta mitt inre barn ...
Tack för påminnelsen. Ska krama henne idag.
Ha en riktigt fin tisdag
kram Lina
Skicka en kommentar