Gränser

Den senaste tiden har jag stött på flera händelser av olika karaktär som har mynnat ut i att jag har varit tvungen att ifrågasätta mina gränser. Händelserna har varit viktiga i min egen utveckling på sådant vis att de har fått mig att lyssna in i mig själv och min inre röst. Jag har känt att det har gnolat och bökat inom mig och att jag inte har varit tillfreds med situationerna. 

Som högkänslig är vår integritet viktig och om vi inte själva lyssnar till den hur ska andra kunna göra det? Läste i går en artikel om vad du sänder ut för fingeravtryck till din omgivning? Är du medveten om det? Är fingeravtrycket sanningsenligt med dig själv? I detta fall menas "fingeravtrycket" vad du ger omgivningen för bild av dig själv. Ibland kanske vi tar på oss en roll som svajar lite mot den vi i sanning är. 

Jag mår fysiskt dåligt om jag låter människor överskrida mina gränser utan att jag har tillåtit det. Jag bestämmer vilka jag släpper in och hur långt jag släpper in dem. Kan låta konstigt eftersom jag är ganska öppenhjärtlig och naken i mitt sätt att skriva här. Men det är jag som väljer så därför är det okej. Det kan förstås bli tvetydigt för min omgivning, ena gången är jag väldigt öppen, en annan gång sluten. Men så länge jag försöker vara tydlig i mina gränser så bör både jag och min omgivning bli trygga i mitt sätt att vara. 

Jag hade en konflikt med min före detta svärmor som pågick i 5 år, tror jag har talat om det tidigare, som grundade sig i att hon klampade in oinbjuden innanför min innersta svär. För mig blir det som att jag blir uppäten och trampad på. Hon förstod inte alls vad jag menade, och därav den långa konflikten, men det är inte lika viktigt för mig att mottagaren förstår eller inte. Det viktiga är att säga ifrån, hit men inte längre, då sprider det sig ett lugn i kropp och själ. Jag har därmed stått upp för mig själv och behandlar mig som den fina människa jag är. Jag är min bästa vän. Som Grynet sa. "Jag tar inte skit"

Ibland tänjer jag på mina gränser av ren vänlighet mot min omgivning men det tar väldigt mycket energi från mig och gör att jag strax måste styra upp och sätta ner foten. Detta händer mer och mer sällan. Med ökad omtanke och kärlek till mig själv så minskar misshandeln av överskridandet av mig och mina gränser.

Personangrepp har jag aldrig tolererat, inte från min partner, barn, föräldrar, vänner och allra minst från kollegor eller elever. Som ni ser så nämner jag här sådan personer som på något sätt har en relation med mig, om de inte har rätten till personangrepp så förstår ni hur liten rätt en bekant eller okänd människa har till sådant beteende.

I mina ögon är personangrepp slag under bältet som kommer fram när personen ifråga inte har något mer vettigt att tillföra diskussionen eller grälet om det är så illa. Därför så minskar min respekt för en sådan person drastiskt när den tar till personangrepp.
Detta att inte tåla personangrepp och min syn på den person som använder sig av det har följt mig så länge jag kan minnas. Jag tror det kan kopplas till HSP också. Jag själv skulle aldrig sjunka så lågt att jag använde dylikt språk. Hur arg jag än är och var till exempel på min ex svärmor så skulle jag aldrig förlåta mig själv om jag började kalla henne för skällsord.
Om mina barn av någon anledning har "pluppat" ur sig sådant till mig så har jag förklarat hur jag ser på saken lugnt och sansat,  sedan har det inte förekommit mera.
Min ex man däremot använde sig av denna strategi och jag vet inte hur många gånger jag stod och sa att jag tar inte detta. Men hans svar på varför det blev så för honom var att han kände sig underlägsen mig i alla diskussioner och fann inte orden. Han blev ställd och frustrerad. Inget som jag förlät eller accepterade för den skull men någon typ av förklaring var det ändå.
Elever har bara sagt något nedlåtande till mig en gång, de gör inte om det på grund av min reaktion. Elever som har haft problem med detta har jag arbetat med i smågrupper och fått dem att förstå vinningen av att ändra strategi mot världen. De har upptäckt att de blir bemötta med respekt om de undviker just personangrepp. 

Sedan finns det gränser som är mindre nyttiga för mig, som jag sätter upp av rädsla för att misslyckas. Dessa bör jag försöka utmana i så stor utsträckning som möjligt för att ge mig största möjliga chans till att vara den sanna människa jag vill vara och leva det rika liv som jag vill leva.

Hur ser ni på gränser? Är ni klara med vart era gränser går? 

Ta hand om er och glöm inte att Andas