Roller Och Sanna Jaget

Jag funderar en hel del på det här med vad man ger ut för intryck om sig själv till sin omgivning och hur väl den personen stämmer överens med vårt inre jag. Jag insåg att jag direkt när jag kom till jobbet i måndags föll in i min vanliga arbetar-Marie-Louises-roll, en person som inte sitter still, inte låter tiden gå utan utnyttjar tiden och är effektiv och idérik. 

När jag för en tid sedan var på ett samtal om mitt behov av att hitta verktyg för att ändra min vana att prestera till 120%, inte veta gränser och vara duktigt flicka, så sa hon just så att vi lever upp till den bild av oss som vi lärt oss visa för världen och glömmer gärna bort det lilla barnet i oss. Efter en tid är det vardagsmat att vara den person vi har skapat och vi glömmer bort det lilla barnet. Tystad och bortglömd sätter sig det lilla barnet till rätta inom oss och försöker orka med det jag själv ställer upp som krav och förväntningar på mig själv. När inte det lilla barnet orkar längre börjar den göra sig påmind på olika sätt. Genom stress, värk, fysiska sjukdomar, gråt, utmattning osv. Nu är det dags sa samtalspartnen till mig att lägga undan den Marie-Louise som du visat för världen allt för länge och vända din uppmärksamhet inåt ett tag. Ta hand om det lilla barnet, vårda det, lyssna på det, visa den kärlek som om den var din bästa vän. Bli det lilla barnet igen. 

Jag gick hem med de orden i mitt huvud och undrade hur detta skulle gå till? Vem är jag? Vem är det lilla barnet och vart finns hon? Tomhet, total förvirring och mycket gråt följde efter det samtalet. I mina ögon var jag ingen utan prestation. Att vara någon var att vara bästa Mamma, fru, älskarinna, lärare, utvecklare, vän, dotter, syster osv. Om jag inte skulle vara någon av dem, vem var jag då? Att inte ha en roll att falla in i var både skrämmande och totalt förvirrande. Söka i tomheten inom mig efter något som var Marie-Louise utan något annat än att vara människa och kvinna, naket och ärligt, var inte lätt. Jag har alltid haft en grundplattform att stå på i värderingar krig moral och etik och när det gäller jämlikhet. Men mer än så visste jag inte. Men det var där jag fick börja och jag letade och mediterade och andades och fotograferade och vandrade i skogen och tiden gick och snart började den lilla flickan i mig le. Jag började le tillbaka och vi två började konversera. Ibland väldigt motsträviga och jobbiga samtal men ibland bjöd hon upp till dans och vi gjorde snöänglar tillsammans och skrattade tillsammans. Efter många månader har jag mirakelöst faktiskt både hittat henne, vårdat henne och blivit henne. Jag har mediterat på sådant sätt att jag som vuxen hittat mig i olika åldrar där jag känt mig otrygg som barn och på så sätt tagit hand om henne och sagt att allt är bra och hon kan vara trygg. Läkande! Jag hör mig själv idag, min inre röst är högre än det yttre bruset. Men jag behövde bara öppna dörren till jobbet som sagt för att återvända till arbetar-Marie-Louise. Vad göra nu? 

Hur hittar jag balansen och hur ska jag visa de andra och mig själv att jag inte vill vara arbetar-Marie-Louise längre, jag vill vara Marie-Louise rätt och slätt. En människa som lärt sig att duga utan prestation, en människa som inser sitt värde utan att vara på topp i varje stund. Hur hittar jag hem i det och hur bryter jag vanan att träda in i den osunda "rollen" bara jag stiger in genom dörren på jobbet?

Nu ska jag åka ned till jobbet igen och se om jag kan lära mig att vara mitt sanna jag, medvetenhet om problemet brukar vara ett effektivt verktyg. Jag tror också att den som kommer ha svårast att acceptera mitt förändrade sätt är jag själv trots att jag vet att det i längden är bäst för mig själv att vara mitt sanna jag i alla lägen. 

Ta hand om er och glöm inte att Andas